Gustaf Edgren: Dags för S att lära av historien
DEBATT | Gustaf Edgren, bostadspolitisk expert på TMF, Trähusföretagen, vill se en ny egnahemsrörelse som motkraft till segregationen.
På Manhattan är Chinatown en del av staden, medan vi i Sverige åker förbi stadsdelar i stället för igenom dem skriver två professorer från KTH och Chalmers på DN Debatt apropå den pågående debatten i om chinatowns/somalitowns som initierats av statsminister Magdalena Andersson.
Frågan är vad som hindrar Socialdemokraterna från att damma av det som en gång byggde vårt folkhem och upprepa succén?
Den tidigare statsministern Per-Albin Hansson stod inför liknande problem och sjösatte en åtgärdsplan som skapade bostadsområden som löste problemet och i dag tillhör våra mest attraktiva. Frågan är vad som hindrar Socialdemokraterna från att damma av det som en gång byggde vårt folkhem och upprepa succén?
I princip alla utsatta områden domineras av höga hus, vanligen med hyreslägenheter. Var tredje hushåll i hyresrätt uppger i Demoskopundersökningar att de vill flytta till ett småhus (villa eller radhus) med en liten trädgård om de hade möjlighet. I princip samma situation stod en gång Per-Albin Hansson och hans samtida politiker inför. Men de agerade handfast och skapade det bostadspolitiska program vi idag kallar ”egnahemsrörelsen”. Såväl Socialdemokraterna som borgerliga partier såg i egnahemmen en frigörelse från den tidens undermåliga bostäder, som vuxit fram under 1800-talets industrialisering och som dessutom inte sällan kännetecknades av dåliga sociala förhållanden och trångboddhet.
Att ge de tiotusentals barnfamiljer som drömmer om att lämna sin hyreslägenhet för ett sådant boende möjligheten skulle kunna bli lika banbrytande som egnahemsrörelsen för 100 år sedan.
Egnahemsrörelsen var en folkrörelse med målet att ge arbetarklassen ett eget bättre boende med egenmakt och möjligheter till förmögenhetsuppbyggnad. Rörelsen uppstod i Sverige för att uppmuntra mindre bemedlade personer att skaffa sig en egen eller förbättrad bostad i form av ett ”egnahem”. Där kunde barnen växa upp i en trygg och socialt hållbar miljö.
Frågan är om inte situationen i flera av Sveriges så kallade ”utsatta områden” och andra höghusområden med liknande karaktär i dag kan motivera en favorit i repris. Här bor barnfamiljer i för små lägenheter, med hög hyra och en omgivande boendemiljö som har stora brister vad gäller social hållbarhet. Några kilometer bort kan andra familjer bo i rymliga småhus med egen trädgård, med över tid låga boendekostnader och en förmögenhetsuppbyggnad genom värdestegring. Den omgivande boendemiljön uppfattas som trygg och socialt hållbar. Att ge de tiotusentals barnfamiljer som drömmer om att lämna sin hyreslägenhet för ett sådant boende möjligheten skulle kunna bli lika banbrytande som egnahemsrörelsen för 100 år sedan.
Per-Albin Hansson med flera insåg vikten av ett stort upplevt och verkligt inflytande som stimulerar engagemang, ansvar och medskapande. Detta medför en stark identifikation med bostadsområdet, en känsla av samhörighet och stimulerar förtroendefulla relationer i och med närområdet.
Vi vet att trädgårdsstäder inte bara är socialt hållbarare utan även halverar klimatpåverkan och fördubblar ekosystemtjänsterna. Kanske är en storslagen repris på Per-Albin Hanssons egnahemsrörelse svaret på de bostadspolitiska utmaningarna som väntar när valrörelsens utspelsmaskin tystnat?
Gustaf Edgren
Bostadspolitisk expert TMF, Trähusföretagen
Fotnot: I vårt rykande färska Veckans Aktuellt behandlar även Lennart Weiss Ann Legebys och Lars Marcus debattinlägg på DN.
[gravityform id="1" title="true" description="true"]