Hans Lind: En politisk paradox

KRÖNIKA | Möjligheten att äga bostad och bil är en fråga om vardaglig frihet som vänstern borde värna, inte motverka. Och det är teknisk innovation, inte förbud, som ska lösa klimatutmaningarna, menar Hans Lind.

När jag började läsa politisk litteratur runt 1965 var en av de första böckerna Sven-Erik Liedmans antologi ”Människans frigörelse: Ett urval ur Karl Marx skrifter”. Ungefär samtidigt kom Bob Dylan med låten ”Chimes of freedom”. Samhällsförändring handlade om ökad frihet. På den tiden var det förstås mycket om att förändra själva samhällssystemet och befria arbetarklassen från ”löneslaveriet”. Historien pekar väl på att det projektet saknar aktualitet, men frihet kan också diskuteras i relation till vardagslivet. Vad ger oss ökad frihet i vardagen? Sådan frihet är ju något som vänstern kan slåss för även om det stora projektet läggs åt sidan.

Den som äger sin bostad är friare än den som hyr.

Tes 1: Den som äger sin bostad är friare än den som hyr. Den som äger kan fixa och ändra saker utan att fråga om lov och behöver inte vara rädd för att hyresvärden ska ställa till problem eller inte sköta bostaden på önskat sätt. Har du ett radhus kan du plantera vad du vill och du kan lätt sätta dig ute och fika när det är fint väder. Den som äger har i regel lån i en bank, men banken lägger sig inte i hur du sköter din bostad så länge du inte gör rena dumheter som sänker värdet. När de norska socialdemokraterna efter andra världskriget valde att satsa på en ägarlinje och att göra det möjligt för nästan alla att äga så var det just denna frihet som var motivet. Det går kanske inte att avskaffa löneslaveriet men vi kan åtminstone befria arbetarklassen från hyresvärdar.

Med bil är det mycket lättare att se till att barn kommer till fotbollsmatcher en söndagsmorgon i en annan del av staden.

Tes 2: Den som har en egen bil är friare än den som inte har det. Bilen underlättar allt från att shoppa till att hälsa på bekanta: Med bil är det mycket lättare att se till att barn kommer till fotbollsmatcher en söndagsmorgon i en annan del av staden. Med bilen kan du göra utflykter till vilken plats som helst i närområdet. Och det är inga problem att ta med en kaffekorg eller grejerna du behöver för att plocka blåbär eller svamp. Och det är lätt att få hem skörden. Du kan snabbt ta dig till föräldrar eller vuxna barn som behöver hjälp med något. Med bil har du mycket större valfrihet om du vill skaffa ett fritidshus.

Vi borde alltså förvänta oss banderoller i vänsterns första-majtåg där det står ”Bil och ägda bostäder till arbetarklassen!”. Kanske kan partierna i sina arkiv hitta en sådan banderoll från 1950-talet! Den politiska paradoxen är förstås att vänstern idag vill satsa på hyreslägenheter och vill motverka privatbilism.

Finns ett hinder för att människor ska leva vad de anser vara ett bra liv så ska väl experterna försöka hitta lösningar så att dessa hinder övervinns?

Nu invänder säkert någon att det finns övergripande mål – till exempel klimatmål – som gör att vi måste offra vissa saker, t ex den frihet jag beskrivit ovan. Men är det verkligen så? För ganska många år sedan hörde jag en klimatdebatt som tidskriften Economist arrangerade. Budskapet från en ledande amerikansk ingenjör var enkelt uttryckt ”Människor vill leva på ett visst sätt. Det är vår uppgift som ingenjörer att se till att de kan göra det utan att hota klimatet.”  Jag tycker detta är rätt attityd. Finns ett hinder för att människor ska leva vad de anser vara ett bra liv så ska väl experterna försöka hitta lösningar så att dessa hinder övervinns? Det borde till exempel kunna byggas bilar så att mer och mer material kan återvinnas och det borde gå att få tillräckligt stor jordbruksproduktion även om viss stadsnära jordbruksmark bebyggs.

En paroll i en demonstration i slutet av 1960-talet var ”Allt genast!” Även om det förstås är överdrivet tycker jag det är en bra ambition: Idag verkar många för snabbt dra slutsatsen ”Det går inte”. Som (fd) forskare vill jag avsluta med att notera att det är mycket svårt att bevisa att något är omöjligt*. Det går inte att veta att man inte missat någon möjlighet.

*: I nationalekonomisk teori finns ett berömt ”omöjlighetsteorem” (Arrows) men det teoremet handla om att ett antal påståenden är logiskt oförenliga, det vill säga de kan inte vara sanna samtidigt. Och sådant kan naturligtvis bevisas.

Hans Lind
Professor i fastighetsekonomi, tidigare vid KTH