Ingemar Bengtsson: Planmonopolet ger färre och dyrare bostäder
Monopolet leder till en ineffektiv planprocess. En alternativ planläggning bör därför erbjudas i de fall kommunen inte planlägger inom skälig tid. Det skriver Fil.dr Ingemar Bengtsson, fastighetsvetenskapliga institutionen vid Lunds Universitet.
I efterdyningarna av finanskrisen 2008 konstaterade man bl.a. att det var ett problem att viktiga aktörer arbetade med allt för litet eget kapital, vilket gjorde dem riskbenägna. Med litet eget kapital skjuts risk i ett AB över från aktieägare till långivare. Inom bolaget finns liknande problem mellan en avdelning och bolaget och mellan anställd och bolaget. Det är helt enkelt attraktivt att ta risker som andra tar kostnaderna för.
Man kan föra ett parallellt resonemang om olika aktörer som kan hindra byggplaner utan att riskera något själva. Vi kan förvänta oss att sådana aktörer blir slarviga i sina bedömningar och kommer att efterfråga fler hinder och fler fördyringar av byggprojekt, än vad de hade gjort om de hade haft en samhällsekonomisk utgångspunkt – d.v.s. att maximera samhällsnytta. Det finns flera aspekter och aktörer i plan- och byggprocessen som man skulle kunna analysera ur det här perspektivet. Av utrymmesskäl måste jag begränsa mig till ett exempel och väljer då planmonopolet.
Kommunerna har i Sverige ”planmonopol”, vilket betyder att endast kommunerna kan upprätta planer för markanvändning. Av särskilt intresse är detaljplaner eftersom de direkt reglerar användningen av den mest värdefulla marken. Kommunen är beslutsfattare i planärenden. Besluten handlar både om genomförandet av planläggningen och om innehållet i planen. Givetvis kommer det att uppstå konflikter mellan fastighetsägare och kommun angående lämplig användning av viss mark men den konflikten lämnar vi utanför vår diskussion den här gången. Låt oss i stället som exempel välja de fall där en fastighetsägare önskar exploatera sin fastighet och kommunen egentligen inte har någon motstridande idé om markens användning. De här fallen borde kunna vara oproblematiska då intressekonflikt inte finns. Så är dock inte fallet. Problem finns och består främst i en onödigt utdragen planläggningsprocess.
Dels arbetar kommunen långsamt med planärendet och dels resulterar bristfälligt planarbete i onödiga omtag i processen. Det är inte obekant med planförslag som strider mot Plan- och bygglagen, eller omotiverade detaljkrav i planen. Misstagen skulle kanske kunna betraktas som just misstag i bemärkelsen otur, men bör rimligen betraktas som rationella misstag; kommunen sätter inte tillräckligt kvalificerad arbetskraft på uppgiften, eftersom sådan är dyr. Vid bemanningen av planavdelningen gör kommunen rimligen en kalkyl där förväntad kostnad av underbemanning/inkompetens avvägs mot lönekostnad. Man anställer inte bästa möjliga kraft utan den med högst förväntad nettoavkastning. Som i all verksamhet under osäkerhet väger man nytta mot kostnad. Och, om då en (inte oväsentlig) del av kostnaden för undermålig handläggning bärs av annan part är det rimligt att anta att kommunen rationellt anställer för lite kompetens till planavdelningen, både kvalitativt och kvantitativt mätt. Att anställa en högkompetent planhandläggare vinner inga val. Det är väl etablerat i ekonomisk vetenskap att monopol leder till underproduktion och alltså är resultatet det förväntade. Kärnan i problemet är att utformningen av planmonopolet ger kommuner incitament att planlägga långsammare och/eller av lägre kvalitet än vad som vore samhällsekonomiskt optimalt.
Lösning på problemet skulle kunna vara att erbjuda en alternativ planläggningsprocess, som skulle kunna träda in i de fall då kommunen väljer att inte planlägga inom rimlig tid. Då skulle kommunen kunna välja att antingen arbeta effektivare eller överlåta planläggningen till den alternativa processen. För den alternativa processen kan man tänka sig fastställande av plan i Lantmäteriförrättning.
Budskapet i den här artikeln är att vi måste ge aktörerna i plan- och byggprocessen rätt incitament innan vi kan förvänta oss att de arbetar effektivt i samhällets tjänst.