Fredrik Kopsch: Betala det verkliga priset eller bo tillsammans med andra!
Enligt Boverkets analys behövs ca 710 000 bostäder till 2025. En analys baserad på två antaganden: Sveriges befolkningstillväxt och hushållens storlek. Normen om att alla singelhushåll ska ha en egen bostad möjliggjordes under 1900-talets andra hälft genom hyresregleringen och allmännyttans utbredning. Idag har Sverige Europas minsta hushåll. Det saknas betalningsvilja för att bygga 710 000 bostäder, istället är det normen som behöver förändras enligt debattören Fredrik Kopsch, Universitetslektor vid LU.
På en fri hyresmarknad kan inte alla förvänta sig, och än mindre kräva, att bo i en egen lägenhet. Det här är särskilt sant för ensamstående hushåll. Idag är det dock inte ett ovanligt krav eller ovanlig förväntan. När unga flyttar hemifrån förväntar sig många att de ska få bo i en egen lägenhet, helst också väldigt nära jobb och vänner. Men är det rimligt? Enligt SCB bestod det allra vanligaste hushållet i Stockholm 2016 av en person (43.9 procent av alla hushåll). Det fanns en tid när det inte såg ut så. I folk och bostadsräkningen som genomfördes 1945 uppgick andelen ensamstående hushåll i Stockholm till endast 17.6 procent. Det normala var istället att ensamstående bodde som inneboende, och därför blev hushållen större. 2016 bestod det genomsnittliga svenska hushållet av 2.2 personer, 1945 gällde 3.1 personer per hushåll. Enligt Eurostat är det genomsnittliga svenska hushållet minst i Europa. Hur har det blivit så? Vad är det som har förändrats? Naturligtvis finns inte en enskild faktor som bidragit till dessa förändringar. Våra sociala förhållanden har förändrats, vi gifter oss senare, skaffar barn senare, bildar familj senare. Familjen är inte längre en lika tydlig ekonomisk nödvändighet, utan har mer blivit en social enhet. Orsaken till detta står troligtvis att finna i de sociala skyddsnät vi har som till stor del ersätter behovet av familjen. En av den ”generella” välfärdens beståndsdelar har sannolikt spelat en betydande roll, hyresregleringen. Endast den har möjliggjort att ensamstående hushåll i stor utsträckning kunnat hyra egna lägenheter.
Hyresregleringen infördes 1942 i Sverige i syfte att förhindra alltför kraftiga hyresstegringar. Det var egentligen tänkt, precis som en mängd andra prisregleringar som infördes under samma tid, att endast vara en tillfällig lösning. Regleringen skulle avskaffas efter kriget. De flesta prisregleringar avskaffades också mycket riktigt under åren som följde efter andra världskrigets slut, men hyresregleringen blev kvar. 1975 avskaffades hyresregleringslagen, men bara för att ersättas med en ny typ av hyresreglering, bruksvärdessystemet och de kollektiva förhandlingarna. Resultatet har varit att hyrorna i de mest attraktiva lägena fortfarande ligger långt under den nivå som skulle gälla om betalningsviljan fick slå igenom. Men hur kan hyresregleringen ha påverkat att andelen ensamstående hushåll har ökat?
Det finns två bidragande orsaker härtill. Under efterkrigstiden, när hyresregleringen egentligen var tänkt att avskaffas, steg de reala lönerna i Sverige. Men eftersom hyrorna låg still blev det allt billigare att hyra en egen lägenhet. Ensamstående hushåll, som tidigare inte prioriterat ett eget boende, kunde nu ta sig den lyxen, istället för att vara inneboende. Detta gjorde att en mängd ensamstående hushåll plötsligt konkurrerade om lägenheter som tidigare varit förbehållna för gifta par, med eller utan barn, alltså de som hade, eller höll på att bilda familj. Det leder oss in på den andra bidragande orsaken. Eftersom hyresregleringen resulterat i att lägenheter blivit relativt sett billigare, började köerna av intresserade hyresgäster växa. Fastighetsägare ställdes här inför en aldrig tidigare skådad situation, man kunde välja bland flera hyresgäster. På marknader där det kan diskrimineras till inga, eller låga kostnader, kommer det också att diskrimineras (därför ser vi exempelvis idag att allt fler fastighetsbolag har omotiverat höga inkomstkrav för att hyra en av deras lägenheter). När fastighetsägarna ställdes inför valet mellan ensamstående och barnfamiljer var valet troligtvis enkelt, ensamstående kan rimligen förväntas bidra till mindre störningar och mindre slitage än barnfamiljer.
Vi människor lär oss snabbt av att se hur andra gör och hur andra har det. Det finns alltså ett tydligt stigberoende. Nuvarande generationer vill, och förväntar sig, att bo lika bra eller bättre än föregående generation. De som växer upp idag vet att tidigare generationer hade egna lägenheter när de flyttade hemifrån, därför är det inte orimligt att de själva förväntar sig detsamma. Den här bilden bekräftas dessutom av den förda politiken i Sverige. Bostadsbristen ska byggas bort. I debatten är Boverkets beräkningar om att det behöver byggas 710 000 nya bostäder fram till 2025 vanligt förekommande. Men var kommer den här siffran ifrån? Vilka antaganden baseras den på? Två antaganden är bärande: antagandet om befolkningstillväxt och antagandet om hushållens storlek. Jag ska inte dröja mig vid det förra utan överlämnar det åt expertis på området, läs till exempel Maria Pleiborn Kan vi beräkna behovet av bostäder och nyproduktion? Det senare, det vill säga antagandet om hushållens storlek är för mig mer intressant. Jag har med den här texten argumenterat för att storleken på det genomsnittliga hushållet delvis är ett resultat av den förda politiken under 1900-talets andra hälft fram till idag. Det innebär att det också kan förändras med en annan politisk inriktning. Valet kan alltså stå mellan att bygga de 710 000 nya bostäderna, eller förändra vår syn på normen om en egen bostad. Det är inte självklart att det finns en betalningsvilja för 710 000 nyproducerade lägenheter med höga hyror (eller höga priser). Accepterar vi istället ett större genomsnittligt hushåll, som alla andra europeiska länder, skulle det inte krävas lika många nya bostäder, men likväl en ny politisk inriktning som styrde om förväntningarna om att alla ska bo i en egen lägenhet. För det krävs stora politiska förändringar på hyresmarknaden. Då krävs att hyran för en lägenhet faktiskt speglar värdet av att bo i densamma. Endast det kommer på sikt att resultera i att förväntningarna på överkonsumtion försvinner. Alternativet, att fortsätta på den inslagna vägen, kommer förutsätta betydande statliga ingrepp av planekonomisk karaktär, eller att vi accepterar en framtid med konstant bostadsbrist. De flesta kan nog enas om att bo trångt är att föredra framför att inte alls ha någonstans att bo.
En prisreglering fungerar aldrig bra, men för att fungera någorlunda krävs någon form av ransonering om det ändå bedöms som politiskt nödvändigt att ha en prisreglering. Ett exempel på en sådan ransonering är vad som brukar kallas social housing, det vill säga, de hyresreglerade lägenheterna är förbehållna åt vissa grupper som har det svårare att lösa sitt boende på den fria marknaden, exempelvis barnfamiljer med låga inkomster eller nyanlända som ännu inte kommit in på arbetsmarknaden. Ensamstående hushåll får då lösa sitt boende på den fria marknaden, antingen genom att betala den verkliga hyran för en egen lägenhet, eller genom att välja att bo tillsammans med andra.