Joel Hernbäck, Alexander Ståhle: Självuppfyllande periferi

DEBATT | Förslaget om ökat småhusbyggande i periferin är feltänkt och riskerar att förvärra Stockholmsregionens bostadskris genom ökad utglesning och bilberoende som driver upp samhällskostnaderna, menar Alexander Ståhle och Joel Hernbäck.

I sin rapport Förtätningens pris (Ratio 2025) hävdar Jan Jörnmark att Stockholmsregionens bostadskris och barnfamiljernas utflyttning till periferin kräver en ny våg av småhusbyggande utanför staden. Men slutsatsen är motsägelsefull: för att minska utflyttningen föreslår han just det som driver den. Resultatet riskerar att bli en självuppfyllande profetia, där planeringen bekräftar den centrifugala rörelse han säger sig vilja motverka – utvecklingen mot den utspridda amerikanska bilstaden, i stället för den attraktiva sammanhållna europeiska staden.

Problemet ligger inte i tätheten som sådan, utan i hur förtätning har praktiserats

Problemet ligger inte i tätheten som sådan, utan i hur förtätning har praktiserats – som ensidig exploatering av små lägenheter i centrala lägen. Under två decennier har det byggts främst enrummare och små tvåor, men nästan inga större familjelägenheter. När utbudet av stora, barnvänliga bostäder centralt är så begränsat stiger priserna kraftigt, och barnfamiljer tvingas söka sig utåt. Det behöver alltså inte vara efterfrågan på småhus som driver prisuppgången – det är mer sannolikt bristen på stora lägenheter centralt.

Jörnmarks förslag bortser också från de långsiktiga samhällskostnader som följer av fortsatt utglesning och bilberoende. En mer utspridd bebyggelsestruktur leder till markant högre energianvändning och större infrastrukturkostnader. Energimyndigheten, Trafikverket och internationell forskning visar konsekvent att långa avstånd och separerade funktioner skapar längre transporter och mer infrastruktur per capita. En tätare och mer sammanhållen stad är därför inte bara mer efterfrågad – den är också en förutsättning för en hållbar samhällsekonomi.

Sammantaget innebär Jörnmarks lösning inte bara högre kostnader för hushållen, utan även ökade samhällskostnader

Den nya analysplattformen Bostadsläget.pro, utvecklad av Spacescape, Evidens, RISE, Valueguard och Trivector, visar hur omfattande hushållens transportkostnader faktiskt är – ofta kraftigt underskattade, som hos Jörnmark. Bilberoende vardagsliv innebär dessutom mindre fysisk aktivitet och sämre luftkvalitet, vilket leder till ökade folkhälsoproblem och stigande sjukvårdskostnader. Sammantaget innebär Jörnmarks lösning inte bara högre kostnader för hushållen, utan även ökade samhällskostnader som på sikt vida överstiger de kortsiktiga vinsterna av att bygga på ”billig mark”. Det visar också den omfattande internationella forskningen om urban sprawl.

Jörnmark hävdar att bostadsmarknaden ”inte fungerar” eftersom reglering och förtätning skapat höga priser och ett otillgängligt centrum. Men här missar han den avgörande frågan: vad marknaden faktiskt värderar. Flera studier av Evidens och Spacescape, av små och stora städer i Skandinavien, visar att bostadspriser och efterfrågan i hög grad förklaras av stadsmiljökvaliteter – närhet till kollektivtrafik, parker, vatten, service och trygghet. Bostadsrätts- och småhusmarknaden efterfrågar alltså den täta, gröna och blandade staden.

Jörnmark tycks utgå från att bostadsmarknaden främst styrs av kvantitet, reglering och byggform, snarare än av kvalitet. Han tolkar de höga priserna i centrala lägen som ett tecken på regleringens misslyckande, när de i själva verket speglar en stark betalningsvilja för stadskvalitet. Med den missuppfattningen riskerar han att dra en helt felaktig slutsats: att lösningen ligger i fler perifera småhusområden, i stället för att öka utbudet av familjevänliga bostäder i attraktiva, centrala lägen – till exempel i villaområden med stor förtätningspotential. Det är en slutsats som går på tvärs med den forskning som bland annat Harvard-ekonomen Edward Glaeser lyft fram i flera studier.

Jörnmarks analys bygger också på antagandet att barnfamiljer ”vill ha” småhus. Han hänvisar till uppgifter om att ”sju av tio vill bo i småhus”, som om bostaden vore en platslös vara. Men när läget tas med i bilden visar undersökningar av Hyresgästföreningen (2024) att andelen snarare är två av tio. I ett internationellt perspektiv blir det svenska synsättet tydligt avvikande. I Sverige bor redan cirka 44 procent av hushållen i villa – i Spanien bara 12 procent, i Tyskland 25 procent och i Nederländerna 18 procent. I dessa länder bor alltså en överväldigande majoritet av barnfamiljer i tätare bebyggelse, ofta med hög livskvalitet.

Skillnaden ligger inte i familjernas biologi, utan i hur städerna har byggts: tätare, grönare, tryggare och med bättre service. Statistiken visar också ett negativt samband mellan BNP per capita och andelen villor i europeiska länder – och även mellan svenska län (Spacescape 2024). Sambandet är inte nödvändigtvis kausalt, men det indikerar att fler villor inte leder till högre tillväxt – snarare kan det vara tvärtom.

Det finns goda exempel på familjevänlig stadsutveckling i centrala lägen

Det finns goda exempel på familjevänlig stadsutveckling i centrala lägen. I nya stadsdelar som Hammarby Sjöstad och Norra Djurgårdsstaden är andelen barnfamiljer mycket hög. De attraherar inte trots sin täthet, utan tack vare kombinationen av grönska, trygg trafikmiljö, stora bostäder och närhet till förskolor, skolor och service. Det centrala läget minskar dessutom pendlingstiden för dubbelarbetande hushåll, vars arbetsplatser ofta ligger på olika platser i regionen.

Spacescapes rapport Barnvänliga stadsdelar (2022) för HSB visar att barnvänlighet inte skapas av hustyp, utan av tillgången till parker, lekplatser, skolor, förskolor, låg biltrafik och trygghet. Stockholms mest barnvänliga stadsdelar visade sig vara centralt belägna, måttligt täta förorter – både trädgårdsstäder och funkisområden.

Om Sverige vill skapa ekonomiskt och socialt hållbara städer behöver vi alltså inte bygga mer perifert, utan mer barnvänligt centralt:
• fler stora lägenheter för familjer i centrala lägen,
• kollektivtrafiknära, täta och funktionsblandade miljöer för minskat bilberoende,
• grönare stadsdelar med attraktiva parker, lekplatser och trädgårdar för alla.

Att fortsätta sprida staden på amerikanskt vis för att lösa de problem som spridningen själv skapat är inte bara ologiskt – det bryter mot den europeiska traditionen av långsiktigt hållbar stadsbyggnad.

Alexander Ståhle, vd Spacescape
Joel Hernbäck, analyschef Spacescape