Monica Andersson: Trädgårdsstäder – förtätning är inte lösningen

DEBATT | Bygg fler trivsamma områden som trädgårdsstäder som folk vill flytta till. Förtätning är inte lösningen, skriver Monica Andersson som en kommentar till Hyresgästföreningens och Spacescapes förslag.

Idén om trädgårdsstaden som stadsmiljö har fått ett uppsving på senare år, vilket är mycket positivt. Det är en idé om bostäder för arbetare och för integrering som väcktes vid slutet av 1800-talet i protest mot den omfattande fattigdomen och bostadsnöden i västvärldens industristäder. De svenska trädgårdsstäderna har en blandning av låga flerfamiljshus blandat med småhus, parhus och radhus. Här finns verksamheter av olika slag, butiker och samhällsservice som skolor, förskolor, kyrkor och föreningslokaler. De är medvetet gestaltade med trädkantade gator, förgårdar, parker och med de offentliga byggnaderna som fondmotiv i gatusystemet. Inne i områdena är flerfamiljshusen max två våningar och i ytterkanterna upp till tre våningar. En viktig del i trädgårdsstäderna är att alla ska kunna odla på tomterna, även de som bor i flerfamiljshusen, därför ska inte husen skugga varandra.

Eftersom de är en bristvara och väldigt eftertraktade har priserna skjutit i höjden

Den låga skalan handlar också om att hålla nere boendekostnaderna. De här principerna är lika giltiga idag, och vi behöver fler trädgårdsstäder. Eftersom de är en bristvara och väldigt eftertraktade har priserna skjutit i höjden.

Hyresgästföreningen har, kanske lite oväntat, engagerat sig i debatten om nya trädgårdsstäder i samarbete med Spacescape och Norstat. Och det är positivt att de vill bidra till debatten. De har tagit fram skriften Sveriges bästa villaområden – här finns potentialen för att förtäta och skapa verklig trädgårdsstad. De har valt ut villaområden i 20 kommuner som de vill förtäta med flerfamiljshus och fler villor.

Frågan är hur klokt det är att klampa in i människors boendemiljöer på det här sättet

Men den fråga man ställer sig är hur klokt det är att styra och ställa med ett antal kommuner ur ett typiskt uppifrånperspektiv, istället för att utgå ifrån hur de som bor på de olika platserna vill utveckla sin boendemiljö. Om man tittar lite närmare på deras förslag så ser man att de områden de har valt ut redan har flerfamiljshus och andra boendeformer än villor centralt i områdena. Däremot saknas villaområden från den modernistiska perioden på 60-talet och början av 70-talet när man medvetet byggde uppdelat med flerfamiljshus och villor för sig och där problemen eventuellt kan finnas. Det som ibland lite nedlåtande kallas villamattor.

Frågan är hur klokt det är att klampa in i människors boendemiljöer på det här sättet. Förändringar i befintlig bebyggelse kräver respekt för karaktären på områdena. Ska man bygga flerfamiljshus blandat med villor ska de inte vara högre än 2 våningar inne i kvarteren och max 3 våningar i kanterna. Går man upp i 4 våningar som de skriver, så blir det skugga på de gröna gårdarna och svårt att odla. Då handlar det om maximal exploatering istället för att skapa trivsamma områden. Ingen vill bo nedanför ett stort och högt hus, därför skall kompletteringar inne i kvarteren vara max två våningar och max tre våningar i kanterna.

Med planhushållning brukar resultaten inte bli så framgångsrika

Ett annat sätt att tänka, som de inte lyfter, är att länka befintliga småhusområden med trädgårdsstäder intill. Då tillför man ett värde som saknas. Lägenheter för de som vill flytta från småhuset på ålderns höst eller vid skilsmässor. Butiker, restauranger och annan service där mötespunkter för de boende i de olika områdena skapas.

Vi behöver värna byggnadskulturen och skapa fler trivsamma områden som folk vill flytta till. Det är ett lokalt underifrånperspektiv som behövs. Politiker måste man ha fingertoppskänsla. Med planhushållning brukar resultaten inte bli så framgångsrika.

Monica Andersson
Fil.dr. statsvetare. Forskar om politik och stadsbyggande