Veckans Aktuellt v5: Kärnkraftsverksarkitektur, beröringsskräck och för oradikala ungdomstankar

BOPOLPODDEN | Jo, det kommunala godtycket är utbrett – och det är ett av flera lager som gör att det svenska samhällsbygget går för långsamt och blir för dyrt. Om det är våra expertkommentatorer Viktor Mandel och Lennart Weiss överens. Däremot ser de helt olika på det omtalade förslaget för nya Nobel Center och de har också olika ingångar när det gäller tomträtter och bostadsköer. Och de är överens om att Elfva Barrio och andra ungdomspolitiker behöver komma med mer radikala förslag – det räcker inte med småpetande för att förbättra ungas bostadssituation. Programledare: Anna Bellman.

”Kommunalt godtycke – en av de största skandalerna vi har i det här landet” Det var rubriken på första delen i en artikelserie som Bostadspolitik.se publicerar just nu. En rad bostadsutvecklare berättar anonymt om hur kommunala tjänstepersoner använder sitt personliga ”tyckande” i sitt tjänsteutövande. Det här kan leda till att planer, som följer regelverk och detaljplaner försenas eller stoppas. Det beskrivs som ett väldigt stort problem och ett problem som vi inte hör så mycket om – bolagen är,  som en vd uttycker det, ”rädda för att hamna på kommunens shit list”.
Viktor Mandel:
– Jag känner igen väldigt många bitar av det här, inte minst osäkerheten och godtycket som kan trilla in när som helst under processen. Det som kanske är det stora problemet är att du inte har en aning om vart det är på väg. Ibland går det jättesmidigt och frågor adresseras tidigt men plötsligt så byts en handläggare ut och så kommer det in någon som har helt andra synpunkter trots att det ju fortfarande är samma lagstiftning, samma översiktsplan och i övrigt samma förutsättningar. Men med en annan person blir det en helt annan tolkning.
– Att serien grundas på anonymitet stör lite, men jag känner så tydligt igen mig så för mig är det här självklarheter. Jag vet att det funkar på det här sättet. Och jag förstår att man inte pratar öppet. Byggprocessen eller planprocessen är ju liksom ett gullande fram och tillbaka med olika intressenter, man behöver få med sig politiker och tjänstemän, i större kommuner i flera nivåer. Att få med sig dem är ofta en större utmaning än att få ihop ekonomin.

Lennart Weiss:
– Det finns så många lager i detta, som Jan Jörnmark är inne på i sin senaste rapport: Lagstiftningen, organisation för samhällsplaneringen och det kommunala planmonopolet. Tjänstemännen och även politikerna fattar beslut som i hög grad präglas av godtycke och helheten i systemet blir lidande. Det leder till att ingen tittar på ekonomisk genomförbarhet och ingen bryr sig om faktorn tid. Resultatet blir att samhällsbygget tar allt längre tid till allt högre kostnader och ofta till sämre resultat.

"Ser ju ut som ett kärnkraftverk"
Planerna för nya Nobel Center i Stockholm har presenterats och som väntat vållat debatt. Arkitekten och historikern Rasmus Waern tar den här debatten ett steg längre och skriver på DI Debatt om varför vi fäster oss vid vissa hus. Han är inne på att det handlar om fem saker: Att byggnaderna relaterar till den mänskliga kroppen, att naturen är närvarande, att dagsljuset tas om hand och att bebyggelsen fungerar som en minnesbank.

Viktor Mandel:
– Jag funderade på vilka hus som kan ha en sån påverkan på mig och landade i Artipelag på Värmdö, där kan jag känna att det känns bra i kroppen när jag går in. Så det kan säkert ligga en del i hans fem punkter, sen tror jag inte att man behöver ha alla på en gång.

Lennart Weiss:
– Jag kan tycka om både 20-talsklassicism och modern arkitektur, men det finns ju gott om exempel på modern arkitektur som är rena haveriet och till dem hör ju planerna Nobel Center som är en monumental katastrof, det ser ju ut som ett kärnkraftverk.

Viktor Mandel:
– Jag tror att det kommer att bli ganska fint, jag kan tycka att ett större frågetecken är vad de ska fylla husen med.

Beredning – en omskrivning för beröringsskräck
I veckan kunde vi läsa att fyra motioner – bland annat från de bostadspolitiska talespersonerna Larry Söder, KD och Patrik Karlson L – röstades ner av civilutskottet, med hänvisning till att ärendet fortfarande bereds i en utredning – som tillsattes 2012.
Lennart Weiss:
– Det som kallas beredning är egentligen en omskrivning för beröringsskräck. Alla känner till att det här är ett totalt haveri, systemet fungerar inte och det innebär en enorm rättsosäkerhet för bostadsrättsföreningar. Vad det handlar om är att politikerna på riksnivå inte vågar hantera det här av rädsla för att stöta sig med sina kompisar på kommunal nivå  – Jan Valeskog och andra är öppna med att det handlar om att det här är en stor intäktskälla. Därför vågar riksnivån inte ta i det.

Viktor Mandel har delvis en annan syn, och menar att Stockholm hanterar frågan ”relativt ansvarsfullt”, åtminstone när det gäller hyresbostäder på tomträtt.
– Men vad man glömmer av är att tomträtten infördes som ett bostadssocialt verktyg för att få igång byggnation. Det var inte meningen att det skulle bli affärsverksamhet av det, vilket det ju har blivit och nu vet man inte hur man ska handskas med det.

"I sak håller vi med varandra"
Professor Carl-Johan Engström, som var med och utformade lagstiftningen har skrivit en debattartikel där han menar att Lennart Weiss och Jan Jörnmarks tankar om att förenkla och avreglera runt riksintressena är ”historielösa och otillräckliga”.
Lennart Weiss:
– Jag tycker att man kan bortse ifrån att Engström ger oss ett tjuvnyp. I sak håller vi nämligen faktiskt med varandra; riksintressena lever sitt eget liv och det sker liksom bortom politisk kontroll. Vad Engström landar i är att det behövs balanserande mekanismer i det här systemet; att någon ser helheten och han argumenterar för att politiken ska väga av när olika när olika mål står i konflikt med varandra. Jag håller med om det – det här är ett bra inlägg.

Vilka av alla behjärtansvärda behov ska prioriteras?
S-studenters ordförande Elfva Barrio är i en intervju med Svenska Dagbladet väldigt kritisk till alla partiernas hantering av bostadsfrågan, även mot Socialdemokraterna alltså.

Hon kommer med ett flertal olika förslag, bland annat att bostadsköerna borde prioritera unga, och att man skulle införa ett statligt flyttbidrag på 1000 kronor i månaden i tre år till unga som flyttar hemifrån, oavsett vilken upplåtelseform de flyttar till.
Viktor Mandel menar att hon har rätt i problembeskrivningen, – ”att ställa dig i bostadskön är helt meningslöst när det står 800 000 personer framför dig, du får ingen bra lägenhet innan du blir 85” – men att förslagen inte löser speciellt mycket.
Lennart Weiss menar att hon borde komma med mer radikala förslag:
– Hon petar lite i marginalen. Kärnfrågan är att kösystemet måste göras om i grunden, man måste fördela efter behov. Man skulle kunna dela upp så att en viss procent lägenheter går till en grupp, en annan andel till andra grupper.
Viktor Mandel:
– Vi gör ungefär så i vår egen kö, men en utmaning med det är att man behöver sitta och avgöra vilka grupper med behjärtansvärda behov som ska prioriteras före andra. Det finns många.
Lennart Weiss:
– Det finns i alla fall inget sämre än att gå på kötid.

Duon diskuterar också Kistas utmaningar och Kristoffer Fjellners förslag om en gemensam räddningsplan, något som Lennart Weiss välkomnar – om det görs på rätt sätt.