#292: Vad händer med demokratin när politiker inte orkar längre?

BOPOLPODDEN | I veckans Bopolpodden berättar tidigare toppolitikerna Clara Lindblom och Hanna Bocander om priset för att ta ansvar: pressen, hatet, anklagelserna och den ständiga tillgängligheten som till slut blev för mycket. De delar med sig av sina erfarenheter, sina misstag och varför de valde att lämna. Expertkommentator Kent Persson reflekterar sedan om vad berättelserna säger om dagens politiska klimat – och om framtidens vilja att ta på sig ett förtroendeuppdrag. Programledare: Anna Bellman.

Hanna Bocander, tidigare moderat kommunstyrelseordförande i Danderyd, valde att lämna politiken hösten 2024, efter en turbulent period präglad av hård press och stark granskning. I dag arbetar hon som strategisk rådgivare på PR-byrån Hallvarsson och Halvarsson, och i Bopolpodden beskriver Bocander hur hon efter ett år utanför politiken äntligen hittat balansen igen.
– Det känns oerhört meningsfullt, jag känner att jag jobbar med politik utan att vara politiker.

Hon förklarar att rollen som kommunstyrelseordförande blev alltför slitande.
– Vi är ju alla olika som människor, men idag så krävs det otroligt hård hud för att vara politiker. Och vilka politiker får vi idag då, om det bara ska vara människor som inte tar åt sig?

Hanna Bocander berättar att först när hon bestämde sig för att lämna förstod hon hur utsatt situationen varit.
– Det var nog först när jag bestämde mig för att lämna som jag kände hur utsatt jag varit, och vilken stressnivå jag ständigt levt med. Att alltid vara granskad, alltid få sina mejl utbegärda och hela tiden veta att det finns människor som vill att man ska misslyckas, som bara väntar på att man ska göra fel, säger hon i podden.

Ville fatta jobbiga beslut
Bocander menar att det inte var en enskild händelse som fick henne att besluta sig för att lämna politiken – men utdragna jävsanklagelser kopplade till en skolutredning bidrog.
– Vi har alla stora demografiska utmaningar i Sverige, det är ju påtagligt för byggsektorn också… Jag ansåg att vi behövde stänga och avveckla skolor i Danderyd och det blir alltid ett otroligt tryck i de här frågorna, i alla kommuner, men kanske extra i en kommun som just Danderyd med välartikulerade och välutbildade medborgare.
– Jag ville fatta de jobbiga besluten men när jag kände att det interna stödet runt om började svikta samtidigt som jag anklagades för att vara korrupt och agera för att gynna närstående, så blev det tufft.

Hon menar att det inte låg något alls i anklagelserna, och att det enda hon i dag ångrar är att hon gjorde en polisanmälan om förtal.
– Det gjorde helvetet ännu värre… Förtal är en ganska speciell åtalspunkt där det blir mycket ord mot ord, och det hade jag inte gjort om så här i backspegeln.
– Det vändes mot mig. Jag fick höra helt bisarra anklagelser om att jag ville ”kasta meningsmotståndare i fängelse” och annat varje gång det var fullmäktige, från oppositionen. Det var inte så lätt.
– Det var ett antal faktorer som gjorde att jag lämnade, men jag vill samtidigt betona att det såklart är en oerhörd förmån och privilegium att få göra det man tycker om allra bäst, och det är ju politik för mig. Demokratifrågor och att liksom få göra någonting bättre för andra människor men baksidan blev för stor.

Clara Lindblom lämnade i höstas politiken efter elva år som vänsterpartistiskt borgarråd. Hon beskriver sina sista år som politiker som både de roligaste och mest krävande.
– Jag tycker att den portföljen jag hade mot slutet, under de sista tre åren, var kanske det absolut roligaste jag gjort i hela mitt liv…

Press att alltid vara tillgänlig
Men priset blev högt. Clara Lindblom berättar att hon till slut kände att hon behövde offra en för stor del av sitt familjeliv.
– Jag var en jättebra mamma, men det jag menar är att det krävs väldigt mycket om du ska vara toppolitiker på den här nivån, som högt uppsatt i en stor kommun som Stockholm.
– Jag satt och budgetförhandlade med en driftsbudget på 53–55 miljarder kronor, och jag skulle alltid vara tillgänglig.
– Oavsett om det var annandagen och det hade sprängts i en portuppgång i något av bolagens bestånd, eller jag stod på Tomtelanda utanför Leksand och ska gå in där samtidigt som det kommer en begäran offentlig handling… Att hela tiden vara tillgänglig, det tär. Och småbarnsåren kommer inte tillbaka.

I podden kommenterar Clara Lindblom även den mediala uppmärksamhet som blossade upp i samband med hennes avgång, där hon anklagades för att ha försökt utnyttja sin politiska makt på ett felaktigt sätt, i ett försök att pressa en tidigare hyresvärd i en mejlväxling.
– Det var ett mejl jag inte borde ha skickat, det var i affekt, säger hon.

Hon poängterar även att mejlet skickades när konflikten med den före detta hyresvärden var avslutad.
– Mejlet skickades i slutet, när allt var klart. Det var såklart superdumt. Så ska man inte göra när man är arg, less och mitt i en krissituation… Men mitt stora fel skulle jag säga var att jag inte ringde Hyresgästföreningen. Du är inte i stånd att riktigt företräda dig själv i en sådan situation.

"Vill inte bli smetad som en korrupt preson"
Den mediala uppmärksamheten fick Clara Lindblom även att tacka nej till ett planerat jobb på Micasa Fastigheter:
– Jag vill inte bli smetad som en korrupt person.
– Jag tänker helt enkelt så här: jag lämnar politiken efter elva år och jag tänker inte gå in i ett nytt jobb och samtidigt ha det här med att jag på något sätt skulle vara korrupt med mig.
– Jag har sökt det här jobbet på precis samma premisser som alla andra, jag tänker inte misstänkliggöras. Hade jag gått vidare med antingen förtalsanmälan eller till Medieombudsmannen, så hade det här bara fortsatt.

Båda vittnar om hur hat och hot påverkar både politiken och rekryteringen av nya förtroendevalda. Hanna Bocander:
– Så är det absolut, och vi ser ju utvecklingen över tid, med ständigt krympande rekryteringsbas för partierna.

Hon fortsätter:
– Helt plötsligt så sitter man kanske som ersättare i nämnd och så gör man någonting dumt, och helt plötsligt så är man på löpet där det står ”toppolitiker misstänks för…” ja, vad det nu kan vara. Vem vill utsätta sig för det? Vem vill riskera hela sitt övriga liv för att vara fritidspolitiker?

Clara Lindblom lyfter även tonen på sociala medier.
– En sfär som man verkligen behöver diskutera är såklart sociala medier och vad som skrivs och sägs där.
– Konsekvensen blir också att man drar sig bort från forum där det faktiskt skulle kunna finnas möjlighet till samtal. Det är liksom inte värt det, för att man får så mycket skit. Och när jag säger skit menar jag inte rättfärdig kritik utan hat och hot och så vidare, säger Clara Lindblom.

"Behöver fundera på vilken ton vi använder"
Expertkommentator Kent Persson sammanfattar samtalet:
– Det här är ett fint och rörande samtal tycker jag. Det handlar ju om en fråga som tyvärr är ständigt angelägen och ständigt aktuell nämligen vilka förutsättningar våra förtroendevalda politiker idag har att kunna agera.

Han utvecklar:
– Det brukar låta: ”har du gett dig in i leken får du leken tåla”, jag köper inte alls det. Jag tycker tvärtom att vi alla i samhället behöver fundera på vilken ton vi använder mot varandra.
– Frågan är också vad som händer med nästa generation. Alltså, vad leder det till, när vi idag har politiker som tar alldeles för mycket i debatten. Hur kommer nästa generation att formas och vilka kommer avstå att gå in i politiken?

Lyssna på hela avsnittet i Soundcloudspelaren ovan eller i din poddspelare.