Johanna Kull: 3 konkreta åtgärder som skulle göra det enklare för unga på bostadsmarknaden
Unga vuxna blir alltmer beroende av sina föräldrar för att de ska kunna ta sig in på bostadsmarknaden. Debatten behöver därför riktas om, mot de unga som varken har en halv miljon i eget kapital eller föräldrar med låneutrymme i förortsvillan. Det skriver Johanna Kull, Sparekonom på Avanza, som också föreslår tre konkreta åtgärder som skulle göra det enklare för unga att köpa en bostad.
Hur går det med bostadsletandet? Den till synes oskyldiga frågan ställde jag till en av mina bästa vänner och förstörde därmed vårens första grillmiddag. För visst blir halloumin extra segtuggad när du tänker på de 300 000 som du ska trolla fram med knäna. Samtidigt som du varje månad skickar 12 000 skattade kronor rätt ner i bordsgrannens ficka.
Unga vuxnas utsatthet på bostadsmarknaden blev extra aktuell för mig i helgen när jag mötte upp mina vänner, för att på en filt i en park njuta av sommarens intåg till huvudstaden. Där satt vi ett gäng högutbildade ekonomer kring 30-strecket. Alla med bra jobb och löner över snittet för vår åldersgrupp, men ändå i högsta grad ett resultat av vilka ekonomiska förutsättningar våra föräldrar hade för 20 år sedan.
För en ung person som efter slutförd utbildning får jobb i Stockholm, finns det idag två alternativ. Köpa sig en bostad eller betala svindyrt för ett osäkert andrahandskontrakt. För många är inte alternativ nummer ett möjligt. En bostadsrätt i Stockholm kostar idag 70 000 kronor per kvadratmeter i snitt. Små lägenheter betydligt mer och tre miljoner för en etta är helt rimligt. För detta behöver du 450 000 kronor i kontantinsats. Det sparar du inte ihop i en handvändning, utan du är i princip beroende av att dina föräldrar sparat åt dig eller att de kan låna på sin bostad.
Det är ingen mänsklig rättighet att bo i bostadsrätt i Stockholm, är ett argument som snusförnuftiga tyckare gillar att slänga sig med. Och visst kan det vara lätt att raljera över unga människors höga krav, när man själv haft tur i bostadsmarknadens lotteri och bott i sin innerstadslägenhet eller förortsvilla i 20 år. Nej förlåt mig, det räcker med 10 år. Då tillhör man ju den välfödda grupp som gynnats av sjunkande räntor och skenande bopriser, samtidigt som man plockar hem den statliga subventionen på 30 miljarder kronor varje år i form av ränteavdrag.
Har du däremot spenderat merparten av de senaste 10 åren i skolbänken är det inte lika enkelt. Då är istället risken stor att du tillhör den grupp som tvingas oroa sig för osäkra andrahandskontrakt, ockerhyror eller ta blankolån till kontantinsatsen. Precis som min vän på picknickfilten. Hens alternativ står nu till att hyra en bekants lägenhet för ett kraftigt överpris. Alltså skicka sina skattade pengar, rätt ner i fickan till en som hade turen att födas med föräldrar som gav hen en flygande start på bostadsmarknaden.
Lösningen på detta är såklart inte enkel. En bostadsrätt kostar vad den kostar och det är inte bara på bostadsmarknaden som vår ekonomiska bakgrund påverkar oss, men visst finns det politiska styrmedel att använda. På mindre än tio år har det ju införts både bolånetak och amorteringskrav gånger två. Något som spelat rätt händerna på dem som redan har och samtidigt knuffat dem som står utanför bostadsmarknaden ännu längre ifrån en värdig boendesituation. Nu borde det rimligtvis vara dags att arbeta för sänkta trösklar även för denna grupp.
Här tre förslag på åtgärder för att förbättra ungas möjligheter att etablera sig på bostadsmarknaden:
- Höj bolånetaket till 90 procent för förstagångsköpare – Kravet på 15 procents kontantinsats är största hindret för unga förstagångsköpare. Ett krav som dessutom spelat ut sin roll efter att det utökade amorteringskravet införts. Med en treprocentig amorteringstakt tar det numera bara tre år att gå från 95 procentig till 85-procentig belåningsgrad.
- Stimulera sparande - inför ett avdragsgillt bosparande i likhet med boligspar i Norge. Det ger unga ökade incitament att bospara och signaleffekten är tydlig.
- Sänk flyttskatten – en sänkt reavinstskatt från dagens 22 procent kan öka rörligheten och därmed effektiviteten på bostadsmarknaden. Hur ska finansierar vi detta? Ja, varför inte ett avtrappat ränteavdrag.
Det här är inga mirakellösningar, men skulle alla bidra till en mer rättvis bostadsmarknad. Nu är det dags att tänka på den grupp som hela tiden glöms bort i debatten. Unga vuxna som varken har en halv miljon i eget kapital eller föräldrar med låneutrymme i förortsvillan.