Lennart Weiss: Är vi beredda att betala det fulla priset för människors arbete?

LEDARE | Alla svenskar kan räkna. Varför ska då ansvaret bara ligga hos en grupp? Det undrar Lennart Weiss, kommersiell direktör på Veidekke som anser att kunden inte kan ta allt ansvar. Alla aktörer i kedjan måste göra sitt för att stoppa arbetskriminaliteten.

Bläcket hann knappt torka på Byggmarknadskommissionens knappt 200 sidor digra rapport innan företrädare för intresseorganisationer ryckte ut till försvar för sina egna grupper. I centrum för debatten hamnade kommissionens förslag om att kunden ska kunna bli av med sitt ROT-avdrag om det visar sig att företaget som anlitas använder sig av svart arbetskraft. Lena Söderberg, chefsjurist på Villaägarna, skrev i SVD 29/1 att ”En noggrann privatperson kontrollerar om ett företag har F-skattsedel, inte har skulder hos kronofogden och har goda referenser. Någonstans där går gränsen för vad privatpersoner rimligen kan kontrollera. Med det sagt har vi inget emot att det ställs tuffa kontrollkrav på byggföretagen.”

Gulligt. Lena Söderberg har alltså inget emot att det ställs tuffa krav på ”byggföretagen”. Och hur skulle kundens ansvar kunna sträcka sig längre än till att kolla om det finns en F-skattsedel? Söderberg fick snabbt stöd på Twitter av enskilda företrädare för Fastighetsägarna som invände principiellt mot varje tanke på ett beställaransvar, även om det skulle rikta sig mot mer resursstarka beställare i form av kommersiella fastighetsföretag.

Ja, vilket ansvar har egentligen kunden när ett brott uppdagas? Frågan är inte ny och har aktualiserats otaliga gånger, som när straffansvar för köp av stöldgods infördes, i samband med att Sverige först i världen införde en sexköpslag som kriminaliserade ”torsken” (kunden) och är ständigt närvarande i debatten om narkotikabrottsligheten. Den senare frågan var nyligen uppe i en Agenda Special om brottslighet och gängkriminalitet. Det blir onekligen lite ”rart” när flera av partiföreträdarna skruvar på sig. (De brukar göra det när en sakfråga adresserar deras potentiella väljare.) ”Jodå, att knarka är ju fel men det är ju ändå de kriminella gängen, som distribuerar och lever på att sälja skiten som är de verkligt fula fiskarna.”

Gränsen för vem som är förövare och offer känns inte helt glasklar.

Verkligen? Så de fyra procent på Södermalm som snortar kokain varje fredag (källa: Stockholm Vatten) för att pigga upp samlivet är då bara drabbade offer? Trots att det i realiteten är de som driver hela trafiken, från odlingen av coca-blad i Columbia, hela vägen över Atlanten till 14-åringen som med munkjacka och keps lämnar över paketet i en mörk trappuppgång på Söder. Gränsen för vem som är förövare och offer känns inte helt glasklar.

Och det är den knappast heller när vi diskuterar arbetslivskriminalitet, för goda kollegor inom Villaägarna och Fastighetsägarna, i den här debatten kan ni och många andra göra verkligen skillnad. Kärnfrågan handlar nämligen om vi är beredda att betala det fulla priset för människors arbete. Och det smälter snabbt ned till en kompetens som intresseorganisationer, kooperativa företag, offentliga beställare och faktiskt ganska många hos den breda allmänheten behärskar; nämligen förmågan att räkna.

Saken kan belysas i ett enkelt räkneexempel. En byggnadsarbetare har enligt kollektivavtalet runt 200 kr/tim i grundlön. Om vederbörande kommer från annat land inom EU utgår ett traktamente, låt oss säga 40 euro (ungefär 50 kr/tim) om dagen. På detta läggs socialförsäkringsavgiften, 31,42% (= ca 63 kr/tim), semesterersättning, 12% (= ca 24 kr/tim) samt FORA (kollektivt avtalade avsättningar för pension och trygghetsförsäkringar), 6% (= ca 12 kr/tim) vilket summerar till ca 335 kr/tim. Det blir något mindre om vederbörande endast har 70 eller 88 procent av grundlönen till följd av kortare redovisad yrkeserfarenhet, i sig en synnerligen etablerad fuskmetod.

Så vad har då en städerska i grundlön?

Med grundläggande förmåga att räkna på timersättningen samt bedöma omfattningen av ett jobb, en kompetens som både intresseorganisationer, beställare och myndigheter besitter, kan man tämligen enkelt räkna ut rimligheten av anbud och på basis av detta antingen fatta egna upphandlingsbeslut eller delge sina medlemmar råd i olika avseenden. Så vad har då en städerska i grundlön? Svar: ca 22 000 kr i månaden. Varsågod och räkna själv på en rimlig timersättning. (Dividera med 174 timmar och räkna sedan ut den totala timkostnaden.)

I debatten om byggfusket har stort fokus landat på de större byggföretagen. De är också de som kontrakterar underentreprenörer som utför en stor del av jobbet. Och att det inom den kretsen företag, särskilt östeuropeiska men också svenska s k ”frontföretag”, finns minst sagt stora problem, är idag bortom ifrågasättande. Självklart har huvudentreprenören ett tungt ansvar när människor exploateras och hederliga företag trängs undan, för att priset får styra.

Men var startar den här händelsekedjan? Och vilket ansvar har den som ytterst beställer en tjänst? Läser man Villaägarnas och Fastighetsägarnas uttalanden en smula hårt har de överhuvudtaget inget ansvar. Liknande undflyende beteende kan noteras på flera andra håll. Alltså vill jag dela med mig av några tips:

Idag finns en antal företag som erbjuder olika typer av bakgrundskontroller. Den enklaste varianten, som undersöker förekomsten om kollektivavtal med mera, kan lätt kompletteras med den sortens fördjupade bolagskontroller som Veidekke utför tillsammans med Byggnads och ett tredjepartsföretag. Vad hindrar Villaägarna, Fastighetsägarna och till exempel de stora kooperativa företagen att göra likartade analyser samt tillhandahålla sina medlemmar, såväl enskilda som fastighetsägare och bostadsrättsföreningar, en certifieringstjänst som höjer ribban?

Vilket ansvar har den som ytterst beställer en tjänst?

Byggnads tar idag in ca 45 mkr årligen i avgift för att teckna hängavtal. Om dessa pengar gick till granskning och kontroll skulle man kunna anställa ett 30-tal kontrollanter och en handfull kvalificerade utredare som spanade på arbetsplatser som har avtal men där det idag saknas enskilda medlemmar.

Byggföretagen, som organiserar ca 3 800 medlemsföretag, skulle tämligen enkelt kunna kopiera Veidekkes arbetssätt och genom en skärpning av medlemskriterierna rensa i rabatten och göra medlemskapet till en kvalitetsgaranti.

Trafikverket och andra offentliga beställare skulle kunna ta ett eget ansvar genom att införa konkreta sociala kriterier i sina upphandlingar och följa upp regelefterlevnaden genom att anlita de kontroll- och granskningsföretag som idag finns på marknaden.

Sakteliga börjar det förvisso tas initiativ på olika håll. Men det går sakta, alltför sakta. Fortfarande är det alltför många som nöjer sig med att peka på ”någon annan”. Men ledsen, ytterst måste vi alla vara beredda att betala det fulla priset för människors arbete. Den som tvekar om sitt ansvar på den punkten är i praktiken inget annat än brottslighetens medlöpare.