Stefan Attefall: Finland som exempel
LEDARE | I onsdags diskuterades äntligen bostadspolitik. Denna gång i 58 minuter i SVT:s program Sverige Möts. Ämnets alla olika aspekter blandades friskt i en salig röra. Inte lätt att hänga med för tittarna. Men att bostadsbristen är stor för inte minst de med mindre plånböcker är uppenbart.
Två saker stack ut. Hänvisningarna till Finland som föregångsexempel, dels när det gäller deras kombination av marknadshyror och insprängda sociala bostäder med statliga subventioner i bostadsbeståndet, dels för deras kombination av statlig och kommunal styrning av byggtakten av bostäder. Här finns det – i båda avseenden – anledning att kika närmare på Finland. Men att föra in det finska exemplet i den svenska bostadspolitiken skulle vara att utmana tre bastioner:
1. Det kommunala självstyret skulle ifrågasättas eftersom staten skulle lägga sig i när och hur mycket kommuner ska bygga.
2. Det svenska hyresförhandlingssystemet och den generella bostadspolitiska modellen skulle behöva reformeras. Fri hyressättning i delar av beståendet skulle behöva accepteras. Något som inte minst Hyresgästföreningen och Socialdemokraterna är starkt ovilliga till.
3. Bostadspolitiken skulle kosta betydligt mer för statskassan eftersom de bostäder som vänder sig till människor med lägre inkomster skulle behöva subventioneras med betydligt större belopp än idag. Finansdepartementet skulle tvingas öppna plånboken.
Norge är ett annat land vi har mycket att lära av. Där har den eget ägda bostaden blivit norm och politiken strävar efter att göra det möjligt för alla att äga sin bostad. Även här stöder staten via subventionerat bosparande, startlån och Husbanken de bostadspolitiska ambitionerna betydligt mer än vad som görs i Sverige.
Det enda besked bostadsminister Johan Danielsson (S) gav i debatten var att han ville återinföra investeringsstödet
Det finns all anledning att snegla på både Finland och Norge, och andra länder. Men då måste politikerna våga ifrågasätta inkörda spår och odogmatiskt söka nya lösningar. Staten måste styra mer och kommunernas roll förtydligas samtidigt som deras planarbete reformeras. Och finansministern måste vilja öppna plånboken.
Det enda besked bostadsminister Johan Danielsson (S) gav i debatten var att han ville återinföra investeringsstödet eftersom det skulle ge fler och billiga hyresrätter.
Flera invändningar mot återinfört investeringsstöd
Invändningarna mot hans recept är dock flera:
# Investeringsstödet åker in och ut ur statens budget eftersom det inte finns en stabil majoritet bakom reformen. Det skapar osäkerhet i branschen.
# Bidraget är förenat med regler som gör att det i praktiken inte används där bostadsbristen är som störst. Det används främst i orter som Skövde och Kalmar, men inte alls i Stockholm och Göteborg, där behoven är som störst.
# Bidraget styr mot små lägenheter medan behoven många gånger är större lägenheter.
# Långa handläggningstider gör att det är svårt att veta om och när stödet beviljas.
# De som får bostäder med nedsatt hyra står längst fram i bostadskön vilket sällan är de med största behoven.
Ett investeringsstöd är således ineffektivare än exempelvis riktade bostadsbidrag till de hushåll som behöver stöd mest.
En annan aspekt av den typ av bostadsdebatter vi skådade i SVT häromdagen är att HUR-frågan sällan ställs. HUR ska alla förslag genomföras i praktiken – politiskt, juridiskt, ekonomiskt, praktiskt. Det är ofta där utmaningarna finns och den politiska förmågan prövas.
[gravityform id="1" title="true" description="true"]