Patrik Emanuelsson: Den strukturella hemlösheten – vår mest tystlåtna samhällskris

LEDARE | Det är lätt att förknippa hemlöshet med synliga tragiska öden: människor som sover i portuppgångar eller tigger på gatorna.
Strukturell hemlöshet är något annat – tystare, svårare att upptäcka, men långt mer omfattande.

Personer i strukturell hemlöshet får inte tillträde till bostadsmarknaden trots att de har tak över huvudet i natt. De kan bo tillfälligt hos släktingar, inneboende, med andrahandskontrakt med okontrollerade hyror eller i tillfälliga kommunala kontrakt. Och de blir fler.

Vem är hemlös i dag? Hemlöshet är inte längre synonymt med missbruk och psykisk ohälsa, även om dessa grupper fortfarande är utsatta. Hemlöshet finns bland så många fler – ensamstående mödrar, pensionärer med låg inkomst, ungdomar som nekas hyreskontrakt, nyanlända med uppehållstillstånd men utan bostad. Och inte minst bland personer som tidigare bott med ett socialt kontrakt utan att kunna ta sig vidare till ett förstahandsboende.

Här saknas inte vilja. Här saknas möjlighet.

En växande strukturell klyfta
Socialstyrelsens senaste kartläggningar visar att nästan 30 000 personer lever i någon form av hemlöshet i Sverige – och mörkertalet är sannolikt stort. I storstäderna märks det tydligt: med ett överskott av bostadsrätter och sjunkande byggtakt för hyresrätter, har kötiderna ökat och trösklarna till ett förstahandskontrakt blivit högre.

Bostadsbristen är inte längre bara ett byggproblem. Den är ett systemfel.

Reglerna kring kreditvärdighet och krav på stadigvarande inkomst utesluter stora grupper från att etablera sig i bostadssystemet – även om personen har arbete eller barn i skola. Och kommunernas möjlighet att hjälpa räcker inte – särskilt inte när de tvingas hantera hemlöshet som en akut social fråga i stället för en strukturell bostadsfråga. Bostadspolitiken har under många år varit en polariserande fråga mellan de politiska partierna, men att hantera den strukturella hemlösheten borde kunna ske med bred politisk samsyn.

Samordning och långsiktig infrastruktur krävs
Att motverka strukturell hemlöshet kräver mer än välvilja. Det kräver politisk, social och ekonomisk samordning, där åtgärder inte ses som tillfälliga lösningar – utan som långsiktig infrastruktur:

# Fler bostäder med rimliga hyror. Bostadsförsörjningen måste styras mot reellt behov, inte bara marknadsefterfrågan. Det kräver återinvesteringar och prioriteringar i allmännyttan och uppmuntran av långsiktiga aktörer att bygga hyresrätter även för låginkomsttagare. Här bör man överväga ett nytt investeringsstöd eller något motsvarande som bara fokuserar på personer i strukturell hemlöshet.

# Stärkt skydd för hyresgäster med svagare ekonomi. Utveckla system för garanti- eller trygghetsmodeller där kommun eller stat står som ekonomisk garant i utsatta fall. Under 2023 var ränteavdraget 56 miljarder, rot-avdraget 12 miljarder och under samma period var bostadsbidraget 3,5 miljarder. Under en sjuårsperiod var investeringsstödet knappt 18 miljarder, det vill säga 2,5 miljarder per år. Totalt skapades cirka 57 000 hyreslägenheter. Av dessa lägenheter hade 30 000 aldrig byggts utan investeringsstödet. Är fördelningen mellan det ägda och det hyrda rimlig?

# Slopa glappet i övergången mellan myndigheter. Särskilt när det gäller utsatta kvinnor och barn som lämnar skyddade boenden, eller nyanlända som lämnar etableringsfasen.

# Reformera hyresmarknaden. Avskaffa diskriminerande urvalsregler.

Dags att ändra synen på vad hemlöshet är idag
Strukturell hemlöshet är inte ett individuellt misslyckande. Det är samhällets oförmåga att erbjuda en grundläggande trygghet; ett hem. När även människor utan uppenbara hinder utestängs från bostadsmarknaden, visar det att vi har byggt ett system som exkluderar i stället för att skydda.

Vi har inte råd att blunda längre. Och framför allt: Vi har inte råd att vänta.

Patrik Emanuelsson
Vd för Heba Fastighets AB, delägare av Bopol AB, som driver Bostadspolitik.se