Kajsa Crona: Bästa julklappen

KRÖNIKA | Kajsa Crona önskar sig att byggbranschen åter börjar respektera sitt eget standardavtal och de spelregler som en gång skapades för balans, kvalitet och tillit. I takt med att julen närmar sig riktar hon en tydlig uppmaning till både offentliga och privata beställare: sluta tänja på villkoren, ta ansvar för riskfördelningen och värna de gemensamma ramar som hela konsultmarknaden vilar på.

Julen står för dörren och det är dags att skicka en önskelista till tomten. På min står det att jag önskar att branschen håller sig till vårt branschavtal som styr konsultarbetet. ABK 09 är ett standardavtal som tagits fram av branschen, genom Byggandets Kontraktskommitté, för att skapa en rimlig balans mellan beställare och konsult när det gäller ansvar, risker, ersättning och immateriella rättigheter. Det är utformat utifrån praxis och försäkringsmarknadens förutsättningar, så att konsultens ansvar går att försäkra och prissätta på ett förutsebart sätt.

Det var länge sedan jag accepterade det första avsteget från ABK 09

Det var länge sedan jag accepterade det första avsteget från ABK 09. För tjugo år sedan fick vi titta lite extra på vilken ordning som gällde i kontraktet, och säkerställa att vitet trots allt var begränsat. Men under många år var standardvillkoren i princip just standard. De senaste åren har något hänt. I stället för undantag har avsteg blivit regel. Det har varit en lavin av justeringar, tillägg och omskrivningar i upphandlingar – både privata och kommunala. Och låt mig vara tydlig: det är lika illa i båda fallen. Skillnaden är att när offentliga aktörer gör det, påverkar det inte bara den enskilda affären utan sätter en norm för hela marknaden, där den starkare parten ensidigt flyttar risk med skattemedel som ryggrad.

Standardvillkor som ABK 09 fyller en viktig funktion. De klargör vem som ansvarar för vad, vad som händer om något går fel och hur risker ska fördelas mellan parterna. När dessa villkor ersätts av speciallösningar uppstår juridiska gråzoner. I praktiken innebär det att ansvar förskjuts utan att någon riktigt vet hur långt. Det är ingen slump att flera tvister har handlat just om ansvar enligt avvikande villkor – villkor som vid upphandlingstillfället uppfattades som tydliga, men som i efterhand visat sig vara allt annat än det.

De vanligaste avstegen är välbekanta i branschen

De vanligaste avstegen är välbekanta i branschen. Förlängda ansvarstider som sträcker sig bortom vad konsultansvarsförsäkringar täcker. Höjda eller i praktiken obegränsade skadestånd. Krav på exklusiv och obegränsad rätt till uppdragsresultatet, oavsett uppdragets art eller omfattning. Krav på ansvar för tredje mans skador eller för omständigheter som konsulten inte råder över. Eller otydliga skrivningar om följdskador som öppnar för ansvar långt utanför konsultens faktiska kontroll. Konsekvensen blir att ansvar inte längre är kopplat till faktisk möjlighet att påverka, utan till formuleringar i ett upphandlingsdokument.

När balansen rubbas påverkas också tilliten. Konsulter tvingas prissätta osäkerhet, eller avstår helt från att lämna anbud. Det senaste året har jag vid ett flertal tillfällen valt att inte lämna anbud därför att jag bedömt att riskerna är för stora i förhållande till ersättningen. Jag har även valt att avstå från att lämna anbud på ramavtal med kommuner, där timpriserna pressas ned samtidigt som ansvaret och riskexponeringen byggs upp över tid. I praktiken innebär det att erfarna aktörer tackar nej, medan de som återstår antingen tar höjd i pris där det går eller tvingas arbeta med marginaler som inte lämnar utrymme för kvalitet.

Projekten blir mer sårbara, fler frågor skjuts till senare skeden och risken för fel ökar

När konkurrensen minskar och kompetens lämnar marknaden försvinner den effektivitet som upphandlingar är tänkta att skapa. Projekten blir mer sårbara, fler frågor skjuts till senare skeden och risken för fel ökar. Det som på pappret ser kostnadseffektivt ut i upphandlingen leder istället till ökade kostnader i genomförandet – genom omprojektering, förseningar och i värsta fall tvister. Slutnotan blir högre, inte för att konsulterna tar bättre betalt, utan för att systemet inte längre premierar rätt kompetens och rimlig riskfördelning. Det gynnar varken beställare, bransch eller i slutänden samhället.

Så när julledigheten närmar sig och ännu ett upphandlingsår går mot sitt slut, kanske det finns anledning att önska sig något så odramatiskt som respekt för gemensamma spelregler. För ibland är det mest ansvarsfulla vi kan göra att inte uppfinna hjulet på nytt, utan hålla fast vid det som redan är genomtänkt.

Det är i alla fall vad som står högst upp på min önskelista i år. God jul.

Kajsa Crona
Kontorschef, Tengbom, Göteborg