Lennart Weiss: Stockholm förtjänar bättre

LEDARE | Onsdagens debatt om Stockholms bostadspolitik visar på mer av ideologiska motsättningar än av pragmatisk realism.
Det bådar inte gott.

”Politik är att vilja” menade Olof Palme i en bok med samma namn som gavs ut lagom till valet 1968. Nej, ”politik är att välja” replikerade Göran Persson, knappt 30 år senare, i samband med 1990-talets tuffa budgetsanering. I någon mening hade båda rätt. Politik formas i spänningsfältet mellan visioner och verklighetens begränsningar. Så vad vill dagens politiker och hur förhåller de sig till dagens utmaningar.

En möjlighet att bedöma saken gavs i onsdags, i samband med Bopol Live Stockholm, när Stockholms bostadsborgarråd Deniz Butros (V) drabbade samman med Moderaternas oppositionsråd Dennis Wedin. Temat var bostadspolitiken inför valet. Om man ska göra ett försök att positionera de två kan man mellan raderna höra att V:s Deniz Butros företräder en något mer idédriven linje än sin företrädare Clara Lindblom som lämnade sitt uppdrag i höstas. Butros talar om bostadens roll i samhällsgemenskapen och återkommer till begrepp som rättvisa, segregation samt klimat- och resurshushållning.

Dennis Wedin kan beskrivas som en klassisk marknadsliberal med urban profil, en sorts stadstillväxtpolitiker som råkat få uppgiften att ägna en del av sin tid åt bostäder. Han har en stark tilltro till marknadens roll i bostadsbyggandet. Stockholm ska vara en expansiv storstad, inte ett socialt ingenjörsprojekt. Ideologiskt ligger han i samma fåra som tidigare Sten Nordin och Kristina Axén-Olin.

När moderator Anna Bellman styrde samtalet mot två för huvudstaden brännande frågor, nämligen bostadspolitikens roll för arbetsmarknaden (företagens möjligheter att rekrytera) och den sociala segregationen blev det som att den bitande Stockholmskylan lade sig på podiet

Så vad vill de här och nu, i ett läge när bostadsbyggandet mer än halverats och många aktörer knorrar över stadens långsamma planprocesser och ovilja att justera markpriserna, trots att kalkylerna inte går ihop? Svar: Ganska lite. Butros glider gärna förbi den sortens frågor genom att betona allmännyttans roll och pekar på att staden ”sänkt bolagens avkastningskrav”, vilket får betraktas som ett ganska vågat uttalande eftersom det faktiskt är på tvärs mot allbolagen.

Man kan ana att Wedin är mer lyhörd för marknadsaktörernas kritik men ändå påfallande avvaktande till det rådande marknadsläget. Staden ska möjliggöra, inte styra utfall. När moderator Anna Bellman styrde samtalet mot två för huvudstaden brännande frågor, nämligen bostadspolitikens roll för arbetsmarknaden (företagens möjligheter att rekrytera) och den sociala segregationen blev det som att den bitande Stockholmskylan lade sig på podiet. Deniz och Dennis undvek varandras blickar och svaren blev mer ideologiska än lösningsinriktade. Men ändå talande.

För V:s Deniz Butros förefaller frågor om näringslivets behov vara av underordnad betydelse. Hon lägger skulden för rådande situation på tidigare ombildningar, värnar om rådande kösystem och menar att lösningen är att bygga mer, helst i allmännyttans regi. Segregationen ska pareras genom att blanda boendeformer med fokus på väletablerade områden.

Moderaternas Dennis Wedin avvisade tvärt alla ansatser att mota segregationen via nyproduktion eller att bryta de osynliga barriärer som de facto gjort Stockholm till en delad stad. Lösningen på segregationen är enligt Wedin att genomdriva ombildningar från hyresrätt till bostadsrätt, utan att presentera några förslag om hur detta ska gå till, en fråga som rimligen pockar på ett svar med tanke på avståndet mellan de boendes inkomster och rådande kreditregler.

Deniz Butros motiv till varför den styrande majoriteten valde att köpa ett av Einar Mattssons bestånd i Hjulsta (grattis Stefan Ränk) för 1,4 miljarder kronor istället för att använda pengarna till mer aktiva åtgärder gav inga djupare svar än att det är bra att allmännyttan blir starkare. (Alltså fler kommunala hyresrätter på en plats där de redan dominerar.)

Som åhörare blir man bekymrad. Stockholm är inte bara Sveriges huvudstad. Den är också Sveriges tillväxtmotor och ansikte mot omvärlden. I den egenskapen är det av fundamental betydelse att staden utvecklas och att sår från tidigare begångna misstag läks. Blickar man bakåt i tiden hittar man profiler som Hjalmar Mehr (S) och Yngve Larsson (FP) som samtidigt som de var heta politiska motståndare ändå kunde förenas runt tunnelbanans framväxt och regionens utveckling.

Samma förhållande till ideologi och pragmatism fanns mellan John-Olle Persson (S) och Ulf Adelsohn (M) och senare mellan Adelsohn och Mats Hulth (S). Man kivades om mycket men stod för kontinuitet när det gällde beslut om stadens långsiktiga utveckling.

Just nu känns det som att den poliska viljan mer kan spåras i retorik och politiska paroller än några för Stockholm gripbara visioner

Dagens signaler från Stadshuset bådar inte gott. Tonläget förefaller att gå mot mer av ideologisk konfrontation snarare än pragmatisk realism. Från den nye moderate gruppledaren Christofer Fjellner, med bakgrund i rikspolitiken och EU-nivån, hörs inte mycket om stadsvisioner eller någon vilja till att göra upp över blockgränsen om långsiktiga satsningar. Inom S råder ett visst vakuum när tunga pjäser som Karin Wanngård och Jan Valeskog är på väg att lämna.

Just nu känns det som att den poliska viljan mer kan spåras i retorik och politiska paroller än några för Stockholm gripbara visioner. Och då är det kanske förståeligt att man kortsiktigt väljer att prioritera sina egna målgrupper – det vill säga villaägare respektive hyresgäster – och husfriden inom det egna maktblocket, framför att ta itu med huvudstadens långsiktiga utmaningar. Just nu lämnas vi som lyssnar med fler frågor än svar. Nej, det här duger inte. Nu behöver näringslivet, Stockholms Handelskammare och fria opinionsbildare kliva fram. Stadens och regionens invånare förtjänar bättre.

Lennart Weiss
Chefredaktör, Bostadspolitik.se