Lina Brantemark: Välmenade krav på cyklar är ett hinder för hållbart samhällsbyggande

LEDARE | Man behöver inte äga en cykel för att cykla.
Fokus i bostadsplaneringen behöver flyttas från förlegade krav på cykelparkering till helhetslösningar för mobilitet.
Hållbart samhällsbyggande handlar nämligen inte om att maximera varje enskilt krav, utan om att välja rätt åtgärd på rätt nivå. 

Jag är en inbiten cyklist och i drygt 20 år har jag cyklat genom Stockholm. Genom olika stadsdelar och i låg- och högkonjunkturer. Man hinner se hur olika planeringsideal har format staden. Jag har sett hur cykeln gått från att vara ett undantag till att bli norm i stadens trafikpolitik. Infrastrukturen för cykel har successivt byggts ut och synen på mobilitet har verkligen förändrats. Mycket har blivit bättre. Det råder ingen tvekan om det. Men längs vägen har en annan insikt blivit allt tydligare: Goda intentioner räcker inte. Utan precision i kommunens styrning riskerar det att slå fel. Den lärdomen är relevant långt bortom cykelfrågan. Den säger något grundläggande om hur vi styr samhällsbyggandet i dag.

Man behöver inte äga en cykel för att cykla, och därmed inte heller förvara den hemma

Om målet är att få fler att välja cykeln måste fokus flyttas från det enskilda projektet till de strukturer som formar vardagsval och kval. De stora effekterna uppstår inte genom fler krav i detaljplanen. Det behövs i stället sammanhängande cykelinfrastruktur som ger konkurrenskraftiga restider, fysisk planering som minskar avstånden till service, kollektivtrafik och arbetsplatser, samt styrmedel som gör cykling till det mest rationella alternativet.

Samtidigt behöver vi uppdatera synen på vad cykling faktiskt är. Idag behandlas cykeln ofta som ett unikt transportmedel och en privat ägodel, skild från övrig mobilitet. Kommunala krav utgår från att cykeln ska ägas, förvaras och hanteras på ett särskilt sätt, ibland nästan som att cykeln i sig uttrycker hög moral och god hälsa. Det känns förlegat och har lett till att vi numera ser mängder av oanvända cykelparkeringar i många nybyggda bostadsprojekt. Outnyttjade och felutnyttjade ytor ger både sämre projektekonomi och onödigt hög miljöpåverkan.

Bilåkande och bilinnehav har sedan länge separerats. Mobilitet handlar i dag om tillgång, inte ägande. Samma logik behöver tillämpas på cykeln. När cykling vävs in i bredare mobilitetsstrategier öppnas nya möjligheter: Man behöver inte äga en cykel för att cykla, och därmed inte heller förvara den hemma. Cyklar kan vara en del av en gemensam fordonsflotta som nyttjas effektivt, kompletterad av andra mikromobilitetslösningar som till exempel elsparkcyklar.

När parkeringstal används som huvudsakligt styrmedel riskerar vi att lägga kostnader där de gör minst nytta, samtidigt som de verkliga flaskhalsarna lämnas orörda

Det är här regioner och kommuner har sitt viktigaste ansvar. När helheten fungerar, när det är snabbt, tryggt och enkelt att ta sig fram, då förändras beteenden i stor skala. Utan detta riskerar även välutformade projekt att bli isolerade öar i ett system som fortsatt premierar bilen.

På projektnivå behövs samtidigt större träffsäkerhet. Generella krav på till exempel cykelparkering riskerar att bli kostnadsdrivande utan att ge motsvarande effekt, särskilt i lägen där efterfrågan är begränsad eller där andra åtgärder skulle göra större skillnad. Mer platsanpassade och användarorienterade krav – där funktion, flexibilitet och faktisk efterfrågan väger tyngre än volym – skapar bättre förutsättningar både för ökat cyklande och för att projekten faktiskt ska bli av. Det handlar inte om att sänka ambitionerna, utan om att rikta dem rätt.

God cykelparkering har självklart en roll, inte minst för oss som redan cyklar. Men den kan aldrig kompensera för brister i struktur och system. När parkeringstal används som huvudsakligt styrmedel riskerar vi att lägga kostnader där de gör minst nytta, samtidigt som de verkliga flaskhalsarna lämnas orörda.

Resultatet blir åtgärder som ser bra ut på papperet, men som i praktiken inte förändrar människors beteenden

De samhällspolitiska ambitionerna är höga och i grunden riktiga. Vi vill minska klimatpåverkan, ställa om transporterna, bygga hållbara stadsmiljöer och få fram bostäder som fler har råd att efterfråga. Men alltför ofta förväxlas ambition med träffsäkerhet. När viljan att göra rätt översätts till generella krav, schabloner och checklistor – då riskerar styrningen att bli trubbig. Resultatet blir åtgärder som ser bra ut på papperet, men som i praktiken inte förändrar människors beteenden. I stället kan det till och med försvåra genomförandet i nyproduktionen.

Hållbart samhällsbyggande handlar inte om att maximera varje enskilt krav, utan om att välja rätt åtgärd på rätt nivå.

Vill vi på allvar se fler cykla, och fler bostäder byggas, måste vi våga skilja mellan det som ger effekt och det som mest signalerar ambition

När styrningen saknar precision riskerar den att bli symbolisk snarare än verksam. När styrningen görs på rätt sätt är resultatet inte bara fler cykelresor. Det är lägre miljöbelastning, bättre resurseffektivitet, ett starkare samhällsvärde i byggandet. Och de självklara hälsovinster som följer när fler får in vardagsmotion i livet. Vill vi på allvar se fler cykla, och fler bostäder byggas, måste vi våga skilja mellan det som ger effekt och det som mest signalerar ambition. Det kräver att regioner och kommuner tar ett tydligare ansvar för struktur och system, och samtidigt ger utrymme för mer genomtänkta och flexibla lösningar i nyproduktionen. Det är så omställning sker i praktiken.

Lina Brantemark
Redaktionsmedlem, Bostadspolitik.se
Affärsutvecklingschef, Obos Nya Hem