Emma Hult: Lägre trösklar in på bostadsmarknaden – men till vilket pris?

KRÖNIKA | De nya bolånereglerna ska göra det lättare för fler att köpa sin första bostad. Men reformerna riskerar också att driva upp både skuldsättningen och bostadspriserna – samtidigt som de sannolikt gör liten skillnad för dem som står längst från ett tryggt hem, menar Emma Hult.

Missförstå mig nu inte, jag hoppas verkligen att de bostadsreformer som började gälla i går kommer att leda till att fler kan efterfråga en bostad. För från och med i går ritas spelplanen för den svenska bostadsmarknaden till viss del faktiskt om, eller om det är strafflinjen som möjligen suddas ut. Att bolånetaket höjs till 90 procent och att det skärpta amorteringskravet skrotas gör förhoppningsvis att fler kan köpa en bostadsrätt.

Även om Riksbanken meddelat att de låter styrräntan vara oförändrad så är det ändå flera av bankerna som höjer räntan

Jag har tidigare varit tydlig med att jag tror att vi behöver många olika verktyg för att fler ska kunna få ett tryggt hem och därför kan jag ändå tänka mig att det är bra att prova även dessa. När vi införde det höjda amorteringskravet 2018 var oron för svenskarnas skuldsättning stor vilket föranledde beslutet. Då kan en ju fråga sig hur det ser ut med skuldsättningen för de svenska hushållen i dag, jo det är faktiskt så att svenskarna totalt sett är mer skuldsatta idag än vad vi var 2018. Så även om det extra amorteringskravet påverkat den enskildes skuldsättning i vissa fall, har det troligen också gjort det svårare för andra att ens kunna köpa en bostadsrätt. För svenskarna har fortsatt att låna pengar och den ekonomiskt utmanande situationen som många befinner sig i verkar dessvärre ha bestämt sig för att stanna. För även om Riksbanken meddelat att de låter styrräntan vara oförändrad så är det ändå flera av bankerna som höjer räntan på bolån och pekar på oroligheterna i vår omvärld som orsak.

Så på ett sätt är det lätt att förstå regeringens retorik och avsikt med dessa förändringar, under åratal har unga vuxna med stabila jobb men litet kapital på sparkontot inte kunnat köpa en bostadsrätt och de har i stället hänvisats till att efterfråga en hyresrätt där det ofta varit många års kö för att få tag i ett förstahandskontrakt. Att skrapa ihop 15 procent till en kontantinsats i en storstad där bostadspriserna är väldigt höga har krävt antingen en lottovinst eller föräldrar med fet plånbok. Bostadsrätten har behövts ses som en “investering” och vid försäljning behövt gå med vinst för att den boende sen ska kunna efterfråga en ny bättre och ofta dyrare bostad.

Att slopa det skärpta amorteringskravet är förstås en omedelbar lättnad för pressade hushållskalkyler, men det är också att ta bort en av de få krockkuddar vi haft kvar

Samtidigt som vi sänkt trösklarna in, höjer vi troligen skuldsättningen. Att slopa det skärpta amorteringskravet är förstås en omedelbar lättnad för pressade hushållskalkyler, men det är också att ta bort en av de få krockkuddar vi haft kvar. Jag har alltid fått höra att just till bostaden är det okej att låna pengar, men till vilken grad?

Finansinspektionen är märkbart oroad över att reformerna kommer leda till högre skuldsättning och att åtgärderna dessutom skulle göra att bostäderna blir dyrare. Riksbanken däremot är positiv även om det går att läsa sig till en viss tveksamhet. För det är klart, om vi kan låna mer så finns ju risken att priserna därmed också stiger. Risken är att den sänkta kontantinsatsen snabbt äts upp av ett högre slutpris. Då står köparen där med precis lika lite kvar i plånboken som förut, men med en betydligt tyngre skuld att bära.

Taket för tilläggslån sänks till 80 procent och samtidigt stramas reglerna för omvärdering av bostaden åt, det visar ändå på en medvetenhet som jag välkomnar

En annan förändring som också har genomförts i andra änden är att taket för tilläggslån sänks till 80 procent och samtidigt stramas reglerna för omvärdering av bostaden åt, det visar ändå på en medvetenhet som jag välkomnar. Jag ser det som en politisk signal att vi inte ska se vår bostad som en outtömlig bankomat för renoveringar och konsumtion, utan att vår bostad först och främst ska vara ett hem, inte ett spekulationsobjekt.

Och där skulle jag kunna sluta min krönika, men det kan jag inte. För det är dessvärre så att för gruppen som står längst ifrån ett tryggt hem är jag osäker på om förändringarna som nu genomförts kommer ha någon effekt alls. I bästa fall kan jag hoppas på att några fler som bor i eller tänker sig flytta till en hyresrätt i stället väljer att investera i en bostadsrätt. Att det på så sätt blir fler hyresrätter tillgängliga för dem som inte ens vågar drömma om en bostadsrätt. Men samtidigt vet vi att de som står utan ett tryggt hem idag har svårt att efterfråga även en hyresrätt.

Här finns många förslag utredda sedan tidigare och som nuvarande regering i vissa fall verkar titta på att plocka upp. Men mycket mer kommer att behöva göras och därför skulle jag avslutningsvis vilja tipsa om ett seminarium om just det, som kommer äga rum den 22 april med rubriken “Bostadspolitik som även når svagare grupper – vilka åtgärder är mest träffsäkra?” som Fastighetsägarna arrangerar.

Emma Hult,
Tidigare riksdagsledamot, ordförande i civilutskottet och bostadspolitisk talesperson för Miljöpartiet, nu programledare hos IQ Samhällsbyggnad.