Lina Brantemark: Ägandet som lösning – men för vem?

LEDARE | En ny egnahemsrörelse är en tilltalande ambition – men verkligen inte för alla.
Förutsättningarna ser inte alls likadana ut i dag som de gjorde när den ursprungliga rörelsen växte fram.
Det behövs en diskussion om riskfördelningen.

Debatten om en ny ”egnahemsrörelse” har på kort tid fått stort genomslag i bostadspolitiska sammanhang. Med inspiration från historien lyfts ägt boende åter fram som ett svar på låg rörlighet, trångboddhet och ungas svårigheter att etablera sig på bostadsmarknaden. Ambitionen är tilltalande: Fler ska få möjlighet att äga sitt hem och därigenom skapa både trygghet och ekonomisk stabilitet. Det är en diskussion som förtjänar att tas på allvar. Men just därför måste den också föras med större nyanser än vad som hittills varit fallet.

Låsningar i bostadspolitiken, och behovet av fler vägar in
Svensk bostadspolitik har länge präglats av låsningar: mellan upplåtelseformer, mellan stad och land, mellan etablerade hushåll och dem som står utanför. Att öppna fler vägar in i boendet, och att ifrågasätta om dagens system verkligen möter människors behov, är både rimligt och nödvändigt. Valfrihet i boendet har ett egenvärde. För många hushåll kan ägandet innebära stabilitet över tid, större frihet att anpassa sitt boende och möjlighet att bygga upp ett eget kapital.

Men när ägandet återigen förs fram som lösningen riskerar vi att upprepa ett gammalt misstag: att göra bostadspolitik till en fråga om politiska preferenser snarare än frågan om vad som passar för människor.

Sverige befinner sig inte i ett normalt läge. Det gäller även bostadsmarknaden och hushållens skuldsättning. Ändå förs debatten ofta som om förutsättningarna vore desamma som tidigare: stabil geopolitik, gynnsam demografi och en konjunktur som alltid reser sig. Det är inte en rimlig utgångspunkt.

Hushållens skuldsättning är hög, även efter att ränteläget lättat. Det är ett faktum som inte ska relativiseras bort. Finansinspektionen, regeringens förlängda arm i det finansiella stabilitetsarbetet, har under lång tid pekat på riskerna kopplade till höga skuldkvoter i kombination med räntechocker och fallande bostadspriser. Den varningsbilden ska tas på allvar.

Men FI:s analyser rymmer också något som mer sällan lyfts. Skuldsättningen måste förstås i sitt sammanhang. Hushållens tillgångar har ökat kraftigt över tid, skulderna är i huvudsak kopplade till reala tillgångar och den genomsnittliga betalningsförmågan har visat sig relativt robust, även under den snabba ränteuppgången. Kreditförlusterna har varit begränsade. Det är ingen ursäkt för höga skulder, men en nödvändig korrigering av den förenklade bilden.

I dag är riskerna dessutom ojämnt fördelade. De ligger i allt högre grad hos enskilda hushåll, ofta yngre och med små marginaler, snarare än i banksystemet. Samtidigt återhämtar sig bostadsmarknaden fragmenterat. Det som gäller i storstädernas centrala delar gäller inte i mindre kommuner, perifera lägen eller för alla upplåtelseformer. Att tala om ”marknaden” som enhetlig är missvisande.

Till detta kommer en osäkerhet som är strukturell snarare än cyklisk. Geopolitik, demografi och långsiktig tillväxt pekar inte i samma riktning. I ett sådant läge är det långt ifrån självklart att mer ägande och högre belåning automatiskt stärker samhällsekonomin. Tvärtom bör frågan ställas rakt: vilka risker flyttas – och till vem? När politiken fortsätter att ensidigt premiera ägt boende riskerar stabiliteten att vila på dem som har minst möjlighet att bära den. Det är inte ett tekniskt problem. Det är ett politiskt ansvar.

När ägande innebär ökad sårbarhet
Ett bostadssystem där allt fler hushåll förväntas bära större finansiella åtaganden kräver stabila förutsättningar över tid, gällande inkomster, räntor, arbetsmarknad och bostadspriser. När dessa förutsättningar sviktar, som de gjort de senaste åren, blir sårbarheten tydlig. För hushåll med små marginaler kan steget in i ägt boende snabbt bli ett steg in i ökad ekonomisk utsatthet. Det är därför problematiskt om ägandet lyfts fram som en universallösning, särskilt för grupper som redan har svårt att hantera risk. Att fler äger är inte per definition detsamma som att fler får det tryggare utifrån sin bostadssituation.

Här behövs en mer genomtänkt diskussion om balans. Ett robust bostadssystem bygger på att olika upplåtelseformer kompletterar varandra. Hyresrätten spelar en avgörande roll för rörlighet, arbetsmarknadens funktion och för hushåll i livets mer osäkra skeden. Äganderätten kan vara rätt val för vissa – men inte för alla, och inte i alla skeden av livet. Det är också värt att påminna om att historiska jämförelser måste användas varsamt. Den ursprungliga egnahemsrörelsen växte fram i ett helt annat ekonomiskt och institutionellt sammanhang. Med statliga garantier, långsiktiga finansieringsmodeller och betydligt lägre hushållsskulder. ”Att-låna-retoriken” utan att fullt ut återskapa de skyddsmekanismer som en gång fanns riskerar att bli mer symbolpolitik än faktisk lösning.

En reformagenda för ett mer motståndskraftigt bostadssystem
Om politiken på allvar vill bredda vägarna in i boendet krävs mer än en ensidig betoning av ägande. En hållbar reformagenda bör utgå från följande principer:

• Riskmedveten bostadspolitik – reformförslag måste ta hänsyn till hushållens betalningsförmåga över tid, inte bara vid köptillfället.
• Motståndskraft över konjunkturcykeln – bostadssystemet ska fungera även vid ränteuppgångar, arbetslöshet och prisfall, inte bara i högkonjunktur.
• Upplåtelseformer och boendeformer som kompletterar varandra – politiken bör stärka ett blandat bestånd snarare än att ställa ägt och hyrt mot varandra.
• Träffsäkra lösningar för olika livsskeden – unga, barnfamiljer, äldre och hushåll med otrygga inkomster har olika behov och olika riskprofiler på en bostadsmarknad.
• Skyddsmekanismer i stället för symbolisk politik – historiska idéer måste anpassas till dagens ekonomiska verklighet, annars riskerar reformerna att bli ytliga

Den viktiga frågan är alltså inte om ägandet har en plats i framtidens bostadspolitik. Det har det. Frågan är hur vi säkerställer att ökat ägande inte sker på bekostnad av stabilitet, vare sig för enskilda hushåll eller för samhället i stort.

En bostadspolitik värd namnet måste ytterst handla om motståndskraft. Om system som håller även när förutsättningarna förändras. Därför bör debatten om nya egnahemsidéer fortsätta, men med större ödmjukhet inför riskerna och med ett tydligt fokus på helheten.

Detta fokus önskar jag mer av, så kom igen nu – det är ändå valår!

Lina Brantemark
Redaktionsmedlem, Bostadspolitik.se
Affärsutvecklingschef, Obos Nya Hem