Monica Andersson: Arkitekten som stadsbyggare – en institution som försvann
KRÖNIKA | Arkitekternas roll som drivande kraft i svensk stadsplanering har successivt försvagats, samtidigt som komplexa projekt och nya aktörer har förändrat ansvar och kontroll i byggandet. Utvecklingen har lett till en mer fragmenterad stadsutveckling med ökade risker för bristande kvalitet och helhetssyn, menar Monica Andersson
Under nästan hela 1900-talet var det arkitekterna som stod för stadsplaneringen i Sverige. De ledde kommunernas arbete med stadsbyggandet. På 1800-talet och tidigare låg ansvaret för stadsplanerna och stadsplanekartorna hos ingenjörerna och hos militären. I en stad som Stockholm föreskrev byggnadsordningen att staden skulle utse en stadsingenjör och en stadsarkitekt. Den senare hade ansvar för byggloven och byggnadernas utformning och placering på tomten. Med 1874 års byggnadsstadga och kommunreformen fick staden själv hand om ansvaret och stadsingenjören och stadsarkitekten överfördes från ståthållarämbetet till Stockholms stad.
Det var en stark reaktion mot den utbredda fattigdomen och att arbetarna bodde trångt inne i staden
Med de nya strömningar som kom efter sekelskiftet 1900 med trädgårdsstäder strävade arkitekterna efter konstnärlighet och ett mer organiskt sätt att bygga städer. Inspirationen kom från Camillo Sitte i Österrike, William Morris och Arts and Crafts-rörelsen i England och Raymond Unwin, som konkretiserade Ebenezer Howards idéer om trädgårdsstäder. Det var en stark reaktion mot den utbredda fattigdomen och att arbetarna bodde trångt inne i staden vid mörka gårdar, och att det utanför staden där byggnadsstadgan inte gällde hade brett ut sig en oreglerad kåkbebyggelse.
Med fastigheter lika stora som kvarteren blir rutnätsstaden trist, den dör
Arkitekterna ansåg att det strikta rutnätssystem som städerna var planerade efter gav monotona och enahanda stadsrum. Stockholm hade sedan 1600-talet en strikt regularitet i gatusystemet. Den levde vidare i 1874 års byggnadsstadga. För att få in ljus och luft begränsades hushöjderna till 5 våningar med gatubredder om 18 meter. En nyhet var esplanadsystemet som fungerade som långsträckta parker i staden. Byggnadsstadgan föreskrev också att staden skulle eftersträva skönhet. Det strikta rutnätet ledde emellertid till omfattande sprängningar och rivningar i staden, vilket hänger samman med topografin. Inlandsisen har lämnat efter sig ett sprickbergslandskap mitt i mötet mellan Mälaren och Saltsjön med höga berg och lerfyllda dalgångar samt långsträckta åsar, varav den största går rakt genom staden i nord-sydlig riktning. Men den finskaliga fastighetsindelningen gjorde rutnätsstaden trots allt varierande. Med fastigheter lika stora som kvarteren blir rutnätsstaden trist, den dör.
I Stockholm argumenterade Arkitekternas samarbetsorganisation Teknologföreningen för husbyggnadskonst, i samarbete med Stockholms Byggnadsförening och Samfundet S:t Erik, för att staden skulle tillsätta en stadsplanekommission för de stora stadsbyggnadsuppgifterna. Carl Lindhagen motionerade i stadsfullmäktige om detta.
Stockholm tillsatte en stadsplanekommission 1909. Där blev arkitekten Per O. Hallman sekreterare. 1921 omvandlades kommissionen till en stadsplanenämnd med Hallman som stadsbyggnadsdirektör. Han såg stadsplanerna som en arkitektonisk uppgift. Han lät gatorna följa terrängen och skapade ljusa, luftiga och gröna stadsrum och gårdar. Hallman arbetade även för Överståthållarämbetet och har stått för legendariska stadsplaner över hela landet. I Stockholm skapades under hans tid stadsmiljöer som Enskede Trädgårdsstad och satsningen på öppna gårdar utan gårdshus och storgårdskvarter som Röda Bergen och Helgalunden.
Hallman hade studerat de nya idéerna på resor i Europa. Han var lärare vid KTH och utbildade flera generationer arkitekter och ingenjörer. Det lade grunden till en stadsbyggnadspolitik under ledning av socialt engagerade arkitekter som låg bakom de stora bostadssatsningarna ända fram till 1990-talet. I Stockholm initierade av staden själv. Stadsbyggnadsdirektörerna var arkitekter. Det var arkitekter som ritade stadsplanerna och ansvarade för byggloven.
Efter trädgårdsstadsepoken kom funktionalismen, men det var fortfarande staden som stod för stadsbyggandet
Efter trädgårdsstadsepoken kom funktionalismen, men det var fortfarande staden som stod för stadsbyggandet. Vi fick en stor satsning på smalhusstadsdelar. Efter andra världskriget byggdes Årsta, Vällingby, Fruängen, Hökarängen m.fl. Och därefter Stockholms City och Skärholmen, Rinkeby och Tensta. Efter 1975 byggdes Södra Station, Sankt Eriks-området och Hammarby Sjöstad under den postmodernistiska epoken.
I slutet av 1990-talet och framåt fick vi en exploatörsdriven stadsplanering. De unga arkitektstudenterna sökte sig inte längre till stadsbyggandet.
Andra yrkesgrupper än arkitekter började arbeta med stadsplanering i kommunerna. Vi fick planeringsarkitekter som inte har arkitektutbildning och bygglovsarkitekter, som idag i princip vem som helst kan bli. Parallellt med det har Boverkets byggregler tagits bort och bygglovsfrihet införts för tillbyggnader upp till totalt 45 kvm i stadsplanelagda områden, med undantag för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse där regelverket har skärpts.
Vi är tillbaka på samma fokus på rutnätsstad som på 1800-talet, men med en mycket högre exploatering
Vi är tillbaka på samma fokus på rutnätsstad som på 1800-talet, men med en mycket högre exploatering, och utan de tydliga regler för stadsbyggandet som fanns då. Den saknar också den finskaliga fastighetsindelning som fanns då och som gör staden levande.
Monica Andersson
Fil. dr. statsvetare. Forskar om politik och stadsbyggande.