Niclas Blåklinth: När 42 års kötid blir symptom för ett systemfel

DEBATT | Niclas Blåklinth menar att historien om personen som fick flytta in i en Östermalmsfemma efter 42 år i bostadskö ger oss anledning att fundera på frågan: Vill vi verkligen ha ett system som gynnar de få som redan har, på bekostnad på alla oss andra?

En person i 60-årsåldern har efter 42,3 år i bostadskö fått möjlighet att flytta in i en femrummare om 165 kvadratmeter på Östermalm med en hyra om 19 676 kronor i månaden.
Personen uppges bo ensam i lägenheten enligt folkbokföringen på dessa 165 kvadratmeter.
Det är lätt att se berättelsen som ett bevis på att “systemet fungerar” — att lång kötid till slut ger utdelning. Men samma exempel illustrerar också något betydligt större: hur den svenska hyresmarknaden i praktiken allt mer kommit att gynna insiders på bekostnad av dem som står utanför.

Det handlar inte om individen i artikeln utan snarare om systemet. Det vi vet om personen genom offentliga uppgifter är bland annat: Cirka 42 års kötid, hög chefsposition, höginkomsttagare, högt socialt kapital, ålder och ”rätt ursprung”.

Vi har ett system som premierar den som redan långsiktig trygghet. För att kunna samla över fyra decennier i bostadskö krävs i praktiken flera saker: långvarig stabilitet, kunskap om hur systemet fungerar, möjlighet att planera långt fram i tiden och ofta ett socialt eller familjemässigt kapital där värdet av kötid förstås tidigt.

Det är dessa grupper som ofta tvingas acceptera de dyraste och mest osäkra boendeformerna på marknaden

Det innebär att systemet inte främst premierar behov — utan framförhållning och etablering. Samtidigt ser verkligheten helt annorlunda ut för stora grupper på bostadsmarknaden; för unga vuxna utan kötid, barnfamiljer som lever trångt, människor med lägre inkomster, personer som behöver flytta för arbete, nyinflyttade till storstäder, personer med svåra familjeförhållanden och människor utan rätt nätverk eller lång historik i systemet.

Det är dessa grupper som ofta tvingas acceptera de dyraste och mest osäkra boendeformerna på marknaden.

Problemet har länge beskrivits som ett klassiskt insider-outsider-system. De som redan är inne på marknaden får tillgång till hög trygghet, låga hyror i attraktiva lägen och stora implicita ekonomiska värden genom subventionerade eller så kallade reglerade hyror.

De som står utanför möter i stället rekordlånga kötider, dyra andrahandsmarknader, osäkra kontrakt och mycket begränsad rörlighet.

Det leder till en paradox där människor med lägre inkomster ofta betalar högre faktisk boendekostnad per kvadratmeter än personer med attraktiva förstahandskontrakt i innerstäderna. I praktiken blir skillnaden mellan reglerad hyra och faktisk marknadsefterfrågan en ekonomisk förmån — men en förmån som långt ifrån alltid tillfaller de mest ekonomiskt utsatta.

Vill vi verkligen ha ett system som gynnar de få som redan har, på bekostnad på alla oss andra?

Problemet stannar inte vid individuella boendesituationer. När människor inte kan flytta dit arbeten finns påverkas hela arbetsmarknaden. Företag får svårare att rekrytera. Kompetensförsörjningen försvåras. Unga skjuter upp familjebildning. Trångboddheten ökar och andrahandsmarknaden växer.

Flera aktörer har under senare år pekat på samma problematik: OECD har återkommande lyft den svenska hyresmarknadens låga rörlighet. Forskare och ekonomer har beskrivit inlåsningseffekter och diskriminering och debatten om insider–outsider-problematiken har blivit allt mer central även i svensk bostadspolitik.
Samtidigt fortsätter systemet att i stor utsträckning fördela attraktiva hyresrätter baserat på kötid — vilket i praktiken innebär historisk position snarare än aktuellt behov.

Historien om 42 års kötid är inte unik, utan dessa exempel återkommer regelbundet. Den är ett symptom. Ett symptom på en bostadsmarknad där tillgången till attraktiva bostäder i allt högre grad avgörs av hur länge man redan varit inne i systemet, inkomst och bakgrund — snarare än vilka behov som finns idag. Och det är just där den svenska bostadsdebatten behöver börja: inte i frågan om enskilda individer “förtjänar” sina kontrakt, utan i frågan om dagens system faktiskt fördelar bostäder på ett sätt som är långsiktigt hållbart för samhället i stort.

Vill vi verkligen ha ett system som gynnar de få som redan har, på bekostnad på alla oss andra?

Niclas Blåklinth
Ordförande och talesperson, Föreningen för Sveriges Hyresgäster