Håkan Andersson: Så kan vi lösa bostadsbyggandets moment 22

LEDARE | Var det bättre förr? Ja åtminstone bostadsförsörjningen.
Och i dagens läge, när vi behöver bygga resiliens, borde staten återigen ta en del av ansvaret och risken.
En trygg bostad är grunden i ett motståndskraftigt samhälle. 

Det var bättre förr. Jag är ytterst tveksam till om det går att inleda en ledartext på det sättet. Men statistiken överbevisar mig. Det var bättre förr. Vad handlar det här om? Jo, antalet byggstartade bostäder. Med hjälp av lite modern teknik får jag fram statistik som visar att det i genomsnitt byggstartades 66 600 bostäder under åren 1950–1990. Det är en imponerande hög siffra, vilken leverans, det fanns ju inte ens AI, laserpass (knappt) eller batteridrivna spikpistoler till hjälp.

Antalet färdigställda bostäder under 2025 blev 33 332, en minskning med cirka 30 procent jämfört med året innan. Boverket prognostiserade i mars att det kommer att påbörjas nästan 36 000 bostäder i år, varav 33 000 genom nybyggnad. Av dessa beräknas 26 100 bostäder vara i flerbostadshus. Ni ser själva, det var bättre förr. Men det handlar knappas om tekniken för själva uppförandet av husen. (Sedan ska man verkligen inte underskatta dåtidens förmåga att bygga, attans vilken hastighet som husen kom upp med under miljonprogrammets dagar, men det är en annan text.)

Det som är den stora skillnaden då mot nu är att bostadsbyggandet var viktigt på den tiden. Det var så viktigt att det var en statlig angelägenhet. Staten erbjöd förmånliga statliga bostadslån som täckte en stor del av byggkostnaderna, ofta upp till 85–100 procent av produktionskostnaden. Räntorna på dessa lån var kraftigt subventionerade, vilket gjorde det ekonomiskt möjligt att bygga i den takt som krävdes. Det fanns också räntebidrag som reducerade boendekostnaderna.

Bostadsstyrelsen (det som idag är Boverket) administrerade ett system med statliga kreditgarantier, vilket innebar att banker och andra långivare kunde låna ut pengar till byggprojekt utan att ta på sig hela risken själva.

Idag lyser staten totalt med sin frånvaro i bostadsbyggandet. Investeringsstödet för hyresrätter togs bort direkt av den nuvarande regeringen och den sista skärvan av stöd som var riktad till bostäder för den äldsta delen av befolkningen försvann under förra året. Mitt under året dessutom, i augusti, långt innan alla projekt som ansökt om stöd fått ut sin del.

När det gäller byggandet av bostadsrätter finns det idag bara två parter som tar någon risk; byggherren och köparen. I goda tider, med en stigande marknad, ja då fungerar det. Efter en riktigt lång startsträcka med superlåga räntor så gick det att komma upp i Boverkets årstakt för hur många bostäder som behövs byggas per år, som då låg kring 65 000 bostäder per år.

En bostad är inte vilken konsumentvara som helst. En trygg bostad är ett fundament i hela samhällsbygget precis som en god sjukvård och livsmedelsförsörjning. Långt ner på Maslows behovstrappa, de grundläggande behoven.

En trygg bostad är grunden i ett motståndskraftigt samhälle

Spelar det någon roll att bostadsbyggandet hackar? Det där får väl marknaden lösa, tänker säkert någon. Men vi kan ju ta en titt i statistiken för barnafödandet för att inse att det spelar högsta möjliga roll. Så klart, det är många faktorer som spelar in som gör att unga personer väljer bort barn, men en tillräckligt stor, trygg bostad till en rimlig kostnad är ju grunden för familjebildandet.

Vi byggherrar brottas med ett moment 22 på bostadsmarknaden. I de absolut flesta fall måste vi sälja 50 procent av alla lägenheter i ett projekt för att få finansiering. Samtidigt får många kunder nej från banken. De får beskedet att de först måste sälja sin nuvarande bostad för att få grönt ljus, fastän det är två år kvar till inflyttning. Många andra köpare, och det här kanske har än mer påverkan, vågar inte teckna sig för sin nya bostad fastän de behöver flytta. Osäkerheten i omvärlden och samhället är för stor. Och risken, ja, som jag skrev, den ska ju byggherren och köparen ta medan staten tittar på. Inom andra sektorer är staten mer riskvillig. Ta bara kärnkraften som ett exempel. Där förväntas en utlåning för byggnation av nya reaktorer om totalt 220 miljarder kronor under tolv år.

Staten fullkomligt öser in miljarder i Försvarsmakten. Säger inte på något sätt att det är fel, tvärtom. Men vill påpeka att det civila försvaret är minst lika viktigt som det militära (eller viktigare?) för ett samhälles totala motståndskraft. En trygg bostad är grunden i ett motståndskraftigt samhälle.

För att bryta moment 22 skulle en statlig, tidsbegränsad kreditgaranti kunna ersätta bankens krav på att 50 procent av bostäderna ska vara sålda innan byggstart. Garantin möjliggör att projekt med sund ekonomi och goda marknadsförutsättningar kan påbörjas vid en lägre försäljningsgrad, exempelvis 30–35 procent. Det skulle kunna korta ner ledtiden och göra att köparen kan köpa bostaden närmare inflyttning. Med ett sådant verktyg skulle också byggtakten kunna jämnas ut, istället för att gasa/bromsa i takt med att konjunkturen svänger.

Det är högst mänskligt att många håller igen med tanke på hur snabbt det svänger i nyhetsrapporteringen

En annan variant skulle kunna vara ett statligt brygglån som säkrar köparens finansiering fram till det att det är dags att sälja sin befintliga bostad. Det skulle sannolikt också få en stark psykologisk effekt att få fler som idag tvekar inför att skaffa det nya boendet som de är i behov av att ta steget. Det är högst mänskligt att många håller igen med tanke på hur snabbt det svänger i nyhetsrapporteringen. Är Hormuzsundet öppet? Är det stängt? Blir det energikris? Samtidigt meddelar flera banker att de höjer sina räntor fastän styrräntan ligger oförändrad.

En av dessa åtgärder, eller båda, skulle kunna fungera som välbehövlig smörjolja i det system som gör att befolkningen i vårt land har en fungerande bostad där de vill bo. Samtidigt skulle många nya arbetstillfällen skapas i dessa tider med hög arbetslöshet och svajig ekonomisk tillväxt.

(Den där raden stryker nog redaktörerna Weiss/Tollesson)

Ett statligt stöd för att få fart på bostadsbyggandet ska naturligtvis bara gå till projekt med en sund ekonomi och goda marknadsförutsättningar. Lönsamheten i våra företag ska vi byggherrar lösa för egen maskin. Självklart ska stödet också kopplas till hållbarhetskrav för att driva på den gröna omställningen. Till exempel kopplat till den färdplan vi skrivit under och som ska leda till ett halverat klimatavtryck år 2030.

Bara en sak till: Fler nya bostäder i rätt lägen behövs också för att vi ska locka till oss kompetens och fortsätta vara det fina och framgångsrika land som vi är idag. För nej, det var inte bättre förr. Vi har AI och Sirius leder Allsvenskan. (Den där raden stryker nog redaktörerna Weiss/Tollesson). Däremot var bostadsbyggandet högre upp på agendan när den också var en statlig angelägenhet. Det måste vi ändra på så att den blir det igen.

Håkan Andersson
Redaktionsmedlem, Bostadspolitik.se
Ansvarig för bostadspolitik, Riksbyggen