Stockholm måste sluta bygga isolerade öar

DEBATT | Stockholm bygger bostäder, men alltför ofta utan att bygga stad. Nya områden får täta kvarter, urbana namn och ambitiösa gestaltningsprogram – men hamnar ändå avskurna från sin omgivning. Resultatet blir en uppsplittrad och dyr stad där trycket på innerstaden fortsätter att öka, skriver Hanif Pourghazian, Kontrast Arkitekter, och John Hane, Foyen.

Stockholm byggs fortfarande som om staden vore en samling fristående öar. Nya bostadsområden marknadsförs som stad, men hamnar ofta avskurna från sin omgivning av trafikleder, vattenrum eller glapp i gatunätet. Resultatet blir en uppsplittrad och dyr stad där trycket på innerstaden fortsätter att öka.

Det är ett bostadspolitiskt problem. När bara en liten del av regionen fungerar som tät och sammanhängande stad blir marken där extremt attraktiv. Bostadspriserna pressas upp och lokalhyrorna stiger, samtidigt som stora delar av närförorten används ineffektivt trots att de ligger nära innerstaden och befintlig infrastruktur.

Det räcker inte att fråga var det råkar finnas ledig industrimark, ett tidigare hamnområde eller en tom yta

Stockholm behöver därför byta huvudfråga. Det räcker inte att fråga var det råkar finnas ledig industrimark, ett tidigare hamnområde eller en tom yta. Frågan måste vara hur vi bygger ihop staden. Framtidens bostadsförsörjning måste avgöras av om nya exploateringar bidrar till ökad boendekvalitet och en mer sammanhängande storstad.

Mellan år 1800 och 1900 växte Stockholms befolkning från omkring 75 000 till 300 000 invånare som en följd av industrialismen. Bebyggelsen spreds över malmarna och Kungsholmen till ungefär de gränser som vi i dag betraktar som innerstaden.

Mellan 1900 och 1950 växte befolkningen ytterligare, till omkring 750 000 invånare. I slutet av 1920-talet föll det dock ur modet att bygga den täta stenstaden. Modernismen blev idealet, med exempel som Gärdet, Fredhäll och Hjorthagen: mycket grönska mellan huskropparna och glest mellan butikslokalerna. När Stockholm fortsatte att växa begränsades utbredningen av Solna och Danderyd i norr samt Lidingö och Nacka österut. Staden kunde i praktiken växa främst söderut och västerut.

Från 1950-talet byggdes tunnelbanan ut och förorterna växte fram längs linjerna. De planerades ofta som separata enklaver enligt ABC-stadens ideal. Förorterna var anlagda för boende som pendlade till arbetet med bil eller kollektivtrafik. Under denna tid fanns också en idealiserad bild av att högre boendekvalitet och en bättre vardag fanns bortom en delvis förslummad innerstad, som då inte var lika attraktiv som i dag.

De senaste decennierna har idealet vänt. ABC-staden är förlegad och den täta staden är åter efterfrågad

De senaste decennierna har idealet vänt. ABC-staden är förlegad och den täta staden är åter efterfrågad. Vi talar om promenadstad, blandstad och urbana kvaliteter. Nya områden som Arenastaden och Norra Djurgårdsstaden marknadsförs gärna som stad. Men ofta upprepas samma grundproblem: täta kvarter byggs utan starka samband med resten av staden.

En stad är inte bara täthet. En stad är en sammanhängande väv av människor, rörelser och möten. Stadsliv uppstår först när tätheten kombineras med flöden och blandade funktioner.

Gatorna är stadens blodomlopp. De transporterar människor, varor, fordon och vardagsliv i olika hastigheter. Blandningen av bostäder, arbetsplatser och lokaler fyller gatorna och skapar synlighet, kundunderlag och rörelse. Då kan handel, service och möten växa fram. När en gata fylls upp rinner livet vidare ut över tvärgatorna och livar även upp parallellgator. Därefter ebbar stadslivet ut i lugnare kvarter med mestadels bostäder.

Huvudgatorna är artärerna som syresätter staden

Om hastigheten är för hög blir gatan däremot en barriär i stället för en koppling. Den klyver staden, precis som motorvägar gör. Om den bara är gågata riskerar den också att försvagas. Huvudgatorna är artärerna som syresätter staden och binder ihop den. De kopplar samman flera stadsdelar och leder vidare till något annat. Götgatan, Kungsgatan, Sveavägen och Birger Jarlsgatan är bra exempel på sådana stråk.

Det är flödena som skapar staden. I Stockholm gör många av dessa flöden fortfarande abrupt halt redan vid tullarna.

I Stockholms län bor i dag nästan 2,5 miljoner människor. Av dessa bor omkring 350 000 i innerstaden, beroende på hur gränsen dras. Det skapar ett oproportionerligt tryck på en relativt liten del av regionen. Det syns i priserna på både bostadsrätter och lokaler. Hyresnivåerna sjunker tydligt ju längre man rör sig från Stockholms centrala affärsdistrikt, CBD, ut mot tullarna och vidare utanför dem.

Resultatet riskerar att bli mer Los Angeles

Vi säger oss vilja bygga europeisk stad, men planerar ofta med stora avstånd, trafikbarriärer och separerade stadsdelar. Idealet låter som London eller Paris. Resultatet riskerar att bli mer Los Angeles. Paris täthet bygger till stor del på sexvåningshus och är fortfarande mer tätbefolkat än New York. Stockholm är däremot en gles storstad, även i jämförelse med Köpenhamn.

I dag ska nya detaljplaner ofta bära sig själva ekonomiskt. Det innebär att en plan i praktiken inte kan gå med förlust för att tre andra områden ska stärkas. Resultatet blir en kortsiktig stadsutveckling där lönsamhet i det enskilda projektet styr för mycket. Man bygger där det råkar bli ledigt: på gammal industrimark, tidigare hamnområden eller andra avgränsade ytor.

Ibland har det fungerat väl, som i Hagastaden och Hornsberg, där det funnits starka kopplingar till befintlig stad. Men i andra fall saknas sådana samband. Då blir resultatet tätbebyggda öar.

Hammarby sjöstad visar både möjligheten och problemet. Området har utvecklat stadskänsla över tid, med fler arbetsplatser och bättre underlag för handel. Men området är fortfarande delvis isolerat från Södermalm och Årsta. På samma sätt riskerar Norra Djurgårdsstaden, Frihamnen och Värtan att fungera som avskilda öar om de inte kopplas tydligare till den övriga staden.

Stockholm behöver bygga ihop närförorterna med innerstaden i stället för att fortsätta skapa nya isolerade stadsdelar

Problemet är alltså inte att Stockholm bygger för mycket stad. Problemet är att vi bygger för lite sammanhängande stad. Vi skapar nya bostadsområden, men inte alltid nya delar av storstaden. Då får vi varken full effekt på bostadsförsörjningen, markvärdena eller stadslivet. Stockholm behöver bygga ihop närförorterna med innerstaden i stället för att fortsätta skapa nya isolerade stadsdelar. Varje större bostadsprojekt bör prövas mot en enkel fråga: stärker det stadens sammanhang, eller lägger det bara till ännu en enklav?

Staden behöver förtäta längs huvudstråk och trafikleder som kan omvandlas till stadsgator. Lidingövägen, Bobergsgatan och Lindarängsvägen skulle kunna utvecklas till artärer som kopplar ihop Norra Djurgårdsstaden, Frihamnen och Värtan med Valhallavägen och Östermalm. På samma sätt behöver kopplingarna mellan Hammarby sjöstad, Årsta och Liljeholmskajen stärkas genom nya stråk, kollektivtrafik, broar, färjetrafik och, där det är lämpligt, ny bebyggelse.

Om båtarna blir en naturlig del av vardagsresandet kan vattnet börja fungera som en stadsgata i stället för som ett avbrott

Stockholm behöver också använda vattnet som koppling, inte som gräns. Tät och pålitlig färjetrafik kan knyta samman Södermalm, Hammarby sjöstad och Årsta. Om båtarna blir en naturlig del av vardagsresandet kan vattnet börja fungera som en stadsgata i stället för som ett avbrott.

Staden måste dessutom våga göra långsiktiga investeringar även när en enskild detaljplan inte bär sig själv. Omvandling av trafikleder till stadsgator kan vara dyr i början men mycket värdeskapande över tid. En överdäckning av delar av Nynäsvägen skulle exempelvis kunna frigöra mark, skapa nya bostadslägen och binda ihop stadsdelar som i dag är avskilda.

Det krävs också starkare helhetsstyrning. Stockholm behöver samordna markpolitik, trafikplanering och bostadsförsörjning bättre än i dag. En starkare stadsarkitektroll, med tydligt mandat att väga samman arkitektur, stadsrum, mobilitet och långsiktiga stadssamband, skulle kunna bidra till att helheten inte tappas bort när enskilda planer drivs fram var för sig.

Den stora bostadspolitiska möjligheten ligger inte i att fortsätta jaga enstaka exploateringsytor. Den ligger i att göra den befintliga staden större genom att bygga ihop den.

Stockholm behöver sluta bygga isolerade enklaver och i stället bygga en sammanhängande storstad.

Hanif Pourghazian,
Ägare, Kontrast Arkitekter

John Hane,
Partner, Foyen