Thorbjörn Hammerth: Det dyraste på bygget är ofta det som slängs

KRÖNIKA | I Södra Änggården blev det slitna inte ett problem att riva ut, utan ett värde att bygga vidare på. Hållbar renovering handlar om att behålla, reparera och förvalta – för det dyraste på bygget är ofta det som slängs, menar Torbjörn Hammerth.

Efter nästan tjugo år av diskussioner stod Södra Änggården fortfarande kvar som ett problem som ingen lyckats lösa. Åtta hus från 1945 hade förfallit under lång tid. Fönster föll ur sina karmar, ytterdörrar hängde på trekvart, trapphusen var nerslitna, fasaderna vittrade sönder, taken läckte och delar av området var vattensjukt. En skamfläck som blivit kvar alldeles för länge. Det var lätt att se problemen. Betydligt svårare var att se värdena. Men de fanns där.

Utmaningen var därför inte att gå i den vanliga renoveringsfällan där man river ut, bygger nytt och fyller på med nya material och ny inredning. Utmaningen var att förstå värdet i det som redan fanns. Att behålla så mycket som möjligt och se till att det som tillfördes förstärkte i stället för att ersätta.

Fastighetsbranschen har under senare år tagit fram återbrukstrappor, nettonollmål, klimatneutrala fastigheter och gröna obligationer. Det är bra och nödvändigt.

Problemet är sällan att hållbarhet kostar för mycket. Problemet är att det konventionella arbetssättet ofta är både dyrt, okritiskt och ineffektivt. De flesta privatpersoner skulle aldrig renovera sitt eget hus på det sättet. När pengarna ska räcka länge behåller man det som fungerar, reparerar det som går att rädda och kompletterar med nytt där det verkligen behövs.

I Södra Änggården försökte vi göra samma sak, men i större skala. Det blev en storskalig renovering med privatvillan som förebild. Det är egentligen bara sunt förnuft och bra för dem som ska betala notan i slutändan.

Börja med helheten
När vi tog oss an Södra Änggården började vi inte med lösningarna utan med helheten. Vad behövde verkligen bytas ut? Vad kunde repareras? Vad kunde utvecklas? Och vad behövde vi inte göra alls? Plötsligt handlade projektet inte om hur mycket nytt material som skulle köpas in utan om hur mycket värde som redan fanns på plats.

För oss handlade återbruk inte om några enstaka produkter. Vi tog vara på byggnader, trapphus, markytor, växtlighet och funktioner. Det är skillnad på att återbruka en dörr och att återbruka ett helt område.

Jag tror att framtidens hållbara renoveringar handlar mindre om att hitta återbrukat material och mer om att utveckla det befintliga. Att reparera i stället för att ersätta, uppdatera i stället för att riva och sköta om det man äger i stället för att vänta på nästa renoveringståg.

Återbruk är därför inte främst en materialfråga. Det är ett sätt att tänka kring värde, resurser och förståelse för originalets kvaliteter och funktion. I dag är dessa funkishus åter eftertraktade.

När alla drar åt samma håll
En av de viktigaste lärdomarna från Södra Änggården är vikten av öppen samverkan. När fastighetsägare, entreprenörer, förvaltning, hyresgäster och andra samarbetspartners delar med sig och har ett gemensamt mål uppstår lösningar som är smartare, billigare och mer hållbara än de som någon kan ta fram på egen kammare.

Det brukar kallas öppen strategi eller öppen innovation. Att dela med sig av sin fackkunskap och bygga något tillsammans som alla får nytta av. Det är ett modernt arbetssätt som bygger på tillit och förtroende. Riskanalyserna finns där, men inte för att skrämmas utan som ett komplement till möjlighetssidan.

Det är lätt att lämna över initiativet till konsulter, entreprenörer och arkitekter och själv kliva in i baksätet. Det är den bekväma vägen. Problemet är att man då ofta får samma resultat som tidigare. Vi valde att kliva fram, sätta villkor och ta rodret. Det kräver mod att utmana invanda arbetssätt, men det är också där utveckling uppstår.

Tänk på tiden efter byggprojektet
En lyckad renovering handlar inte om hur området ser ut när projektet är färdigt. Den handlar om hur området fungerar de kommande trettio eller femtio åren. Alltför många projekt optimeras för investeringen men inte för förvaltningen. Det är ett dyrköpt misstag när man inte förstår skillnaden mellan kort och lång sikt.

När ett projekt designas ska fokus ligga på energianvändning, drift, skötsel, underhåll, trygghet och trivsel. Förvaltningen måste vara med tidigt eftersom det är de som ska leva med besluten längst. En bra renovering ska ge överskott under en herrans massa år.

Nu är Södra Änggården officiellt invigt. Energianvändningen har halverats och klimatpåverkan har minskat med hela 48 procent jämfört med en traditionell renovering. Projektet har också uppmärksammats med Naturskyddsföreningens Kaprifolpris för klimatsmart renovering. Men det viktigaste är inte priset.

Det viktiga är att projektet visar att det går att få ihop hållbarhetens tre dimensioner. När ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet får dra åt samma håll uppstår något mer än summan av delarna – en bättre förvaltning, lägre kostnader, god direktavkastning och ökade fastighetsvärden.

När vi planterar träd, skapar mötesplatser, bygger växthus eller arbetar med gestaltning skapar vi inte bara en bättre boendemiljö. Vi bygger också värden som består långt efter att byggarbetsplatsen har lämnat området. Om det finns en lärdom från Södra Änggården så är det att hållbarhet inte börjar med klimatberäkningar eller återbrukstrappor. Den börjar med att ta ansvar för helheten. När ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet får dra åt samma håll uppstår något mer än summan av delarna. Ett område som fungerar bättre att bo i, bättre att förvalta och bättre att äga över tid.

Då blir återbruk naturligt. Då blir förvaltningen bättre. Då minskar klimatpåverkan. Och då upptäcker vi att det dyraste på bygget ofta är det som slängs.

Thorbjörn Hammerth,
Vd Familjebostäder och Bostadsbolaget i Göteborg