Kristina Alvendal: Ett upprop för sunt förnuft

KRÖNIKA | Svenska tillståndsprocesser präglas alltför ofta av stuprörstänkande, utdragna prövningar och beslut där ingen tar ansvar för helheten. Det riskerar att stoppa både energiförsörjning, infrastruktur och bostadsbyggande – och visar behovet av mer sunt förnuft i svenskt beslutsfattande, menar Kristina Alvendal.

Häromdagen såg jag en tröja med följande text: ”Sunt förnuft är som deodorant. De som behöver det mest använder det minst.” Bestämde mig då för att skriva en krönika om just sunt förnuft.

Accelerationskontoret är statens problemlösare. I arbetet med att underlätta för den gröna omställningen inom industrin händer det ofta att vi som försöker se helheten och lotsa fram en lösning på uppstådda problem tar oss för pannan. Det är mycket som kan gå fel i svenska tillståndsprocesser. Sunt förnuft är ofta en saknad ingrediens i beslutsprocesserna. Speciellt när ingen har ansvar för helheten, utan enskilda expert- och sektorsmyndigheter ges helhetsansvaret utan att se den stora bilden.

Regeringen har delvis agerat, men nu gäller det att både myndigheter och domstolar lyssnar

En av dessa sakfrågor som nu är rejält skakig är omprövningen av svensk vattenkraft. En process som för övrigt få har efterfrågat. Konsekvenserna av omprövningen är i korthet att de befintliga vattenkraftverkens existens ställs mot älvarnas rätt att flöda fritt. Nu gör ett flertal myndigheter sina egna tolkningar och bedömningar, vilket kan resultera i att Sverige går miste om stora delar av vår väl fungerande baskraft. Detta i en tid då vi står inför en internationell energikris och stort internationellt beroende av fossila bränslen. Det vill säga tvärtemot både politisk vilja och sunt förnuft. Regeringen har delvis agerat, men nu gäller det att både myndigheter och domstolar lyssnar.

En annan sakfråga som kan illustrera vårt dilemma med uteblivet sunt förnuft är Väg 62 via bland annat Forshaga, Munkfors, Hagfors och Torsby. Vägen håller på att rasa ned i älven, men eftersom älven ingår i ett Natura 2000-område anser en del prövningsmyndigheter att det är smällar man får ta för att bevara vattnets naturliga flöde. Vissa menar att det är fullt rimligt att Trafikverket får bygga en ny väg i jungfrulig terräng och låta befintlig väg rasa. Istället för att Trafikverket snabbt och effektivt monterar erforderliga erosionsskydd så har frågan upptagit jurister och experter i åtta års tid för att nu slutligen ha prövats i Högsta domstolen som gett beskedet: ”Börja om från början”.

Var finns det sunda förnuftet?

Kommunerna får samtidigt svara på allmänhetens frågor om det verkligen är säkert att åka på vägen. Tusentals turister, timmertransporter och skolskjutsar susar fram och tillbaka. Tjänstemän på Trafikverket oroar sig för när i tiden olyckan kommer att ske – det vill säga när kommer dagen då vägen och bilarna på den rasar ned i älven? Var finns det sunda förnuftet?

Det är inte så konstigt att bostadsbyggandet uteblir, omöjliggörs, fördröjs och fördyras

Exemplen på problematiken gällande bostadsbyggande runt om i Sverige är desamma. Det är inte så konstigt att bostadsbyggandet uteblir, omöjliggörs, fördröjs och fördyras.

Vi utgår kanske ifrån att alla har samma uppfattning om sunt förnuft. Det kan beskrivas som den grundläggande, praktiska förmågan att tänka, förstå och fatta rimliga beslut i vardagen. Ibland kolliderar sunt förnuft med andra målsättningar som politiker och myndigheter har satt upp. Så som det är nu riskerar bristen på sunt förnuft att få stora konsekvenser: Allmänheten tappar förtroende för svenska myndigheter som agerar på ett sätt som inte går att förstå. Detta är ett större problem än bara för de närmast inblandade i enskilda tillståndsprocesser. Avsaknaden av sunt förnuft kan bli systemhotande.

Låt oss därför oavsett position i samhället starta ett upprop: mer sunt förnuft i svenskt beslutsfattande!

Kristina Alvendal
Samhällsbyggare, stadsbyggnadsexpert och nationell industrisamordnare