Erik Wijkmark: Studentbostaden är en samhällsangelägenhet

KRÖNIKA | Studentbostaden är inte bara en fråga om tak över huvudet, utan en del av utbildningsinfrastrukturen som påverkar både studieresultat, trygghet och möjligheten att stanna kvar på studieorten.
Kommuner, lärosäten och studentbostadsföretag behöver därför ta ett gemensamt ansvar för att fler studenter ska kunna bo, studera och etablera sig där utbildningen finns, tycker Erik Wijkmark.

Den här veckan bor jag i en studentlägenhet i Visby. Inte för att jag studerar – utan för att jag lånat min systerdotter Malvas lägenhet här under Almedalsveckan. Det är en liten lägenhet, men den har allt och lite till av vad en student behöver; fullutrustat kök, badrum med tvättmaskin och torktumlare, och det viktigaste av allt – ett fungerande internet. Ingen överdådig lyx, men komplett. Precis vad det ska vara.

Att bo här väcker minnen från min egen studietid. Minnen av hur roligt det var att studera, nyfikenheten, diskussionerna, känslan av att världen öppnade sig. Men också minnen av att en stor del av tiden gick åt till att leta andrahandsboenden, betala överhyra och flytta sina saker från ett provisoriskt boende till ett annat. Den oron var inte ett marginellt besvär. Den var ett konstant brus under stora delar av studietiden.

Det borde inte behöva vara så. Och det behöver inte vara så om vi väljer att göra något åt det.

Bostaden påverkar betygen
I december 2025 publicerade IFAU, Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, en rapport som för första gången etablerar ett orsakssamband mellan tillgång till studentbostad och studieresultat. Studien byggde på data från ett bostadslotteri i Lund, där studentbostäder fördelas slumpmässigt till nyantagna studenter, en metod som gjorde det möjligt att skilja ut effekten av bostaden från andra faktorer. Resultaten är tydliga: studenter som fick en bostad vid terminsstart uppnådde högre betyg, arbetade mer sällan vid sidan av studierna och upplevde mindre oro. Effekterna var särskilt starka för internationella studenter och för dem som saknade etablerade nätverk på orten. Och det riktigt intressanta: det räckte inte att få bostaden sent. De som fick sin lägenhet i oktober eller november hade inte bättre resultat än de som aldrig fick någon alls. Bostaden måste finnas på plats redan vid terminsstart.

Det är svårt att formulera ett tydligare exempel på att studentbostäder är en del av utbildningsinfrastrukturen, inte en fråga för marknaden att lösa.

Kommunernas ansvar – och deras motiv
Det finns en tendens att behandla studentbostadsfrågan som ett ansvar som alltid faller mellan stolarna, varken kommunen eller lärosätet känner sig ansvariga. Det är ett dysfunktionellt system.

Kommunerna har starkast anledning att agera. En student som bor på orten under utbildningstiden är potentiellt en framtida invånare, skattebetalare och arbetstagare. Tillgång till studentboenden är inte bara en socialpolitisk åtgärd, det är ett konkurrensverktyg i kampen om befolkningstillväxt. Kommuner som aktivt tillhandahåller lämplig mark för studentbostäder, investerar i sin egen demografiska framtid.

Ändå är detta ovanligt. Alltför ofta möter studentbostadsprojekt samma tröghet som allt annat bostadsbyggande med långa planprocesser och konkurrens om exploateringsbar mark med mer lönsamma alternativ. Här behövs ett tydligare politiskt ställningstagande där studentbostäder är prioriterad infrastruktur, inte något som löser sig själv.

Lärosätenas blinda fläck
Universitetens och högskolornas engagemang i bostadsfrågan är ofta förvånansvärt lågt. Det är dags att lärosätena tar detta på allvar. Campusnärvaro handlar inte bara om pedagogisk kvalitet, det handlar också om att studenterna i större utsträckning fullföljer studierna om de är på plats. Det förutsätter att det finns bostäder att flytta till.

Lärosätena styr i hög grad hur studentlivet ter sig, inte minst genom undervisningens utformning. Den ökande övergången till distans- och hybridundervisning under och efter pandemin har haft en konsekvens som sällan diskuteras. När studenten inte behöver vara på plats, väljer många att inte flytta.

Vårterminen och den strukturella vakansen
Ett närliggande problem som påverkar utbudet av studentbostäder är den strukturella vakansen under vårterminen. Vid starten av varje hösttermin skrivs det artiklar om brist på studentbostäder, men i maj har många studentbostadsbolag betydande vakanser. Så har det inte alltid varit. I takt med att svenska högskoleutbildningar har anpassats till EU är det självständiga arbetet – kandidatuppsatsen – koncentrerat till slutet av utbildningen. Det är en rimlig pedagogisk konstruktion, men den får också en bostadspolitisk konsekvens som sällan beaktas. Det självständiga arbetet är till sin natur individuellt och platsoberoende och handledning sker i allt större utsträckning digitalt, seminarierna är få och studenten behöver inte längre vara på studieorten för att genomföra sin sista termin. Följden är att många säger upp sina lägenheter och flyttar hem till föräldrarna för att skriva klart. Resultatet för många studentbostadsägare blir en tydlig svacka i beläggningen under vårterminen som är svår att fylla.

Ett moment i slutet av uppsatsterminen med obligatorisk närvaro skulle kunna vara ett sätt att vända trenden. Ett sådant moment skulle dessutom tjäna flera syften. Det skulle ge studenten ett skäl att stanna kvar på orten, det skulle stärka känslan av tillhörighet i en annars isolerad skrivprocess, och inte minst, som IFAU:s forskning visar, sannolikt gynna studieprestationerna. Dessutom skulle fler aktörer vara villiga att hyra ut sina bostäder till studenter vid läsårets början, om de hade bättre förutsättningar att undvika vakanser vid läsårets slut.

Lösningen börjar med en dialog som i dag alltför sällan äger rum mellan lärosäten, studentbostadsföretag och kommuner. Luleå kommun utgör ett ovanligt exempel att lära av, där kommunen, Luleå tekniska universitet, studentkårerna och studentbostadsägarna samlas i ett gemensamt forum kallat Studentstaden där dessa frågor diskuteras. Det är varken komplicerat eller kostsamt, men det kräver att någon tar initiativet och att alla parter ser sambandet mellan bostadsförsörjning, studieresultat och ortens långsiktiga attraktivitet.

En gemensam fråga kräver gemensamma svar
Om vi ska ha ett bra utbud av studentbostäder med rimliga hyror i Sverige krävs det att ekonomin fungerar för studentbostadsägarna. Studentbostadsfrågan är ett symptom på ett större problem, frånvaron av samsyn mellan de aktörer som delar ansvaret för att högre utbildning faktiskt fungerar. Lärosätena optimerar sin planering. Kommunerna optimerar sin markpolitik. Studentbostadsföretagen försöker hantera ekonomin i ett bestånd med små marginaler. Sällan optimeras detta för det gemensamma målet, att studenter ska kunna studera, bo och i bästa fall stanna kvar på studieorten.

Det behövs ingen ny myndighet eller någon stor reform. Allt som behövs är en dialog där dessa aktörer sätter sig ner och erkänner att studentbostaden är en del av utbildningsinfrastrukturen. Lika självklart som att det ska finnas en lärare i klassrummet ska det finnas en rimlig bostad att flytta till för den som börjar sin högskoleutbildning.

Nu är jag på väg ut från Malvas lägenhet, tillbaka till seminarierna och minglen i Almedalen. Men jag bär med mig den känslan av att bo i en studentbostad igen och insikten om hur mycket enklare studietiden hade kunnat vara om den tryggheten funnits där från början.

Det är inte mycket begärt av ett land där välutbildade unga vuxna är vår största tillgång.

Erik Wijkmark,
Arkitekt och grundare K2A