Lennart Weiss: M äventyrar sin trovärdighet på Nimbys altare

LEDARE | De som löpande följer den politiska debatten noterar att det finns två sorters partier: De som betraktar sig som stats- och samhällsbärande och agerar därefter – och partier med smalare fokus.
Av tradition påverkar självbilden det politiska agerandet.
De samhällsbärande partierna vet att man kommer att bli synade i sömmarna på annat sätt än ett smalt intresseparti och ålägger sig därför en viss självdisciplin.

Men det handlar också om ansvar. Även i en miljö med hoppande majoriteter ska staten respektive kommunen styras. Med grundläggande krav på stabilitet tar samhällsbärande partier ansvar även för tidigare fattade beslut. Och vinnlägger sig om en förnuftig och ansvarsfull ekonomisk politik.

Någon prislapp presenterades inte

Det är en börda som stöd- eller flankpartier slipper. Och det märks. Under Almedalsveckan, i samband med Bostadspolitik.se:s stora bostadsdebatt – se hela debatten här – kunde en häpen publik höra V:s bostadsborgarråd i Stockholm, Deniz Butros, driva idén om ett tvåårigt generellt hyresstopp för samtliga fastighetsägare samtidigt som V kräver att det ska byggas 20 000 hyreslägenheter per år. Det skulle förutom ett omfattande statligt ekonomiskt ansvar för nyproduktionen även kräva en ny form av statligt förvaltningsbidrag, såvida nu inte V accepterar ett gradvis allt sämre fastighetsunderhåll. Någon prislapp presenterades inte.

Som regel håller sig S och M för goda för den här sortens utspel

SD vill inte vara sämre och lanserade nyligen idén om ”medborgarveto” som innebär att boende (cirka 25 procent) i ett område skulle få möjlighet att stoppa vissa byggprojekt. Förslaget riktar udden mot det som SD kallar ”tvångsblandning”, alltså politiska beslut om att bygga hyresrätter i flerfamiljshus i villaområden. Eftersom detta i hög grad är en storstadsdebatt kan det vara värt att påpeka att S och M i Stockholm redan under förra mandatperioden enades om att säga nej till flerbostadshus med hyresrätt i befintliga villaområden. (Istället har man pekat ut ett tiotal zoner i villastädernas ytterområden eller randområden mellan villastäder och flerfamiljsområden.)

Som regel håller sig S och M för goda för den här sortens utspel. Tvärtom förenas man ofta, inte sällan på kommunal nivå, i ett gemensamt motstånd mot tillväxtfientliga förslag som vädjar till lokala opinioner. I flertalet kommuner består därför det informella ”röd-blå” samförståndet. Det är inte omöjligt att det rentav kan resultera i att vi efter valet får se fler än de idag cirka 60 kommuner som styrs av S + M eller i kombination med ytterligare ett eller flera partier.

Den sortens krav förekommer givetvis i välkänt byggfientliga kommuner som Lidingö och Österåker men dyker nu även upp på andra ställen

Men där finns också oroande tecken på något nytt. Den som färdas med bil genom Stockholmsområdet noterar att M i flera kommuner frontar med löften om att stoppa byggandet av nya bostäder. Den sortens krav förekommer givetvis i välkänt byggfientliga kommuner som Lidingö och Österåker men dyker nu även upp på andra ställen. På exempelvis Värmdö affischerar med M med att ”stoppa sossarnas planer på 3 000 nya bostäder”.

Främst i ledet när det gäller att stoppa nya bostäder står SD som med sajten ”Stoppa bygget” gör sitt bästa för att fånga upp flytande borgerliga väljargrupper. Följaktligen har SD de senaste två mandatperioderna röstat emot byggandet av upp emot 20 000 nya bostäder i Stockholms stad. Under den innevarande mandatperioden har dock M börjat haka på. I allt större utsträckning väljer M att sälla sig till SD:s yrkanden och kanske än mer alarmerande signalerar M:s gruppledare i Stockholm, Christofer Fjellner, att man inte längre står för översiktsplaner från tidigare mandatperioder, som man själv varit med och klubbat.

För Moderaterna står dock något större på spel; trovärdigheten som respekterat samhällsbärande parti

Det är inte utan att agerandet andas ett mått av desperation. Men kanske också brist på politisk mognad. På såväl nationell som lokal nivå kan man idag höra äldre och mer erfarna moderater muttra missbelåtet över de egna företrädarnas brist på stabilitet och resning. Det är möjligt att problemet kan isoleras till enskilda personer som just nu innehar ledande positioner. För Moderaterna står dock något större på spel; trovärdigheten som respekterat samhällsbärande parti.

Vad som kan ske om man anpassar sig för långt i det rådande kulturkriget kan avläsas i flera kontinentaleuropeiska länder där de traditionella liberal-konservativa partier är under stark press från ytterhögern. Samma sak kan mycket väl ske i vårt land. Det vore inte bra för Sverige eller för den delen utvecklingen i de kommuner som spelar en nyckelroll för den regionala ekonomiska tillväxten.

Fotnot: Nimby är en akronym för frasen not in my backyard (inte på min bakgård).

Lennart Weiss
Chefredaktör, Bostadspolitik.se