Martin Lindvall: Slarva inte bort nya möjligheter för bostadsstöd

DEBATT | EU:s nya statsstödsregler öppnar för bredare bostadsstöd och nya möjligheter att rikta insatser mot hushåll som har svårt att klara bostadsmarknaden. Men möjligheterna måste användas med precision – annars riskerar stöden att bli juridiskt osäkra, snedvrida marknaden eller missa dem som behöver hjälpen mest, menar Martin Lindvall.

Frågan om ekonomiska subventioner för bostadsmarknaden aktualiseras efter valet. Dels är investeringsstöd och förmånliga kreditgarantier en bärande del av (S) bostadspolitik, dels har EU-kommissionen inom ramen för sin bostadsförsörjningsplan både reviderat statsstödsregler och öppnat för finansiering direkt från gemensamma EU-fonder. I praktiken betyder det möjligheter att rikta stöd mot fler hushåll och tillgång till ”andras” pengar för investeringar.

I grunden förblir byggsubventioner problematiska, inte minst på en enhetlig hyresbostadsmarknad som den svenska, med sitt bruksvärdessystem. Risken för att gemensamma resurser allokeras fel är betydande, vilket bland annat illustreras av det senaste investeringsstödet. Konkurrens riskerar att snedvridas, nödvändig produktivitetsutveckling utebli och med ändliga resurser kan angelägna insatser trängas undan av mindre angelägna som tilltalar rätt väljare. Lägg till det risken för en olycklig ryckighet på en bostadsmarknad där aktörerna efterlyser långsiktig stabilitet.

Det sagt öppnar EU-kommissionens plan möjligheter. Handlingsutrymmet vidgas för bostadsförsörjningsinsatser som når fler och för aktiva insatser inom områden där svensk bostadspolitik historiskt inte orkat med. Jag tänker framför allt på åtgärder mot hemlösheten.

Men den större friheten är inte villkorslös. Möjligheterna och målgrupperna för stödinsatser har blivit fler, men det finns alltjämt regler. Något ”nu-kan-vi-göra-vad-vi-vill” är det inte tal om. Tolkas det så riskerar Sverige att återigen skapa stödförordningar som är juridiskt skakiga eller inte når dem som bäst behöver stöd. Det kan också långsiktigt skada investeringsvillkoren på svensk bostadsmarknad.

Nya möjligheter – men också nya krav
Sedan den 8 januari gäller EU-kommissionens reviderade SGEI-beslut, som låter medlemsstater ge statsstöd till bostäder för bredare grupper än dem som tidigare undantagits för social housing. Undantag ska även kunna medges för affordable housing, eller bostäder till överkomlig kostnad.

Undantaget är villkorat. Det måste fortfarande finnas ett identifierat stödbehov. I beslutet skriver kommissionen: ”Vilka som kommer i åtnjutande av bostäder till överkomlig kostnad som tjänst av allmänt ekonomiskt intresse bör fastställas främst genom att hänsyn tas till hushållens inkomster jämfört med marknadspriserna för bostäder, vid behov kombinerat med andra faktorer.”

Vi ges alltså viss frihet att själva bestämma hur hushållens behov ska definieras, men kommissionen anger att de måste mätas med tillförlitliga indikatorer, exempelvis förhållandet mellan hyra och disponibel inkomst eller mellan bostadspris och disponibel inkomst.

Stödet får inte heller ”ge upphov till otillbörlig påverkan på de normala marknadsvillkoren”, dvs riskera att snedvrida konkurrens och därmed tränga ut privata investeringar.

De nya reglerna kan skapa gränsdragningsproblematik, vilket Upphandlingsmyndigheten har påpekat. De behöver därför användas med större noggrannhet än vad svensk bostadspolitik historiskt visat prov på. Ett stöd som inte kan visa vilken målgrupp det riktar sig till riskerar både juridisk osäkerhet och att missa sitt syfte.

Chans att göra upp med otillräcklig hemlöshetspolitik
Viktigare än större möjligheter att stödja boende för normalinkomsttagare är de nya möjligheterna att på allvar adressera den långvariga hemlöshetsproblematiken. Sveriges Stadsmissioner har återkommande visat att en växande andel av hemlösheten är strukturell – människor, ofta barnfamiljer, som saknar ett tryggt boende på grund av svag ekonomi och/eller betalningsanmärkningar, snarare än sociala problem som kräver socialtjänstinsatser. Antalet vräkningar av barnfamiljer ökar igen och 450 000 personer har skulder registrerade hos Kronofogden.

Att koppla samman EU:s ambitiösa plan med en nationell strategi riktad mot den här gruppen skulle kunna bli ett viktigt steg framåt – men bara om insatserna från början utformas för att träffa rätt målgrupp. ”Trickle-down economics”, eller bostadspolitikens nedsippringsteori, har aldrig fungerat för de mest utsatta, vilka besvärjelser om den svenska modellens förträfflighet vi än förlitat oss på.

Bristen förstärks av dålig matchning
Vi behöver samtidigt ta hänsyn till hur ojämnt fördelad den svenska bostadsbristen är. Eventuella stöd kan därför inte bara syfta till att producera ett visst antal bostäder. Det krävs precision kring vad som byggs och renoveras, var och för vem. Statsstödsreglernas villkor erbjuder här värdefull vägledning.

Framför allt får vi inte glömma bort hur dåligt det äldre bostadsbeståndet används för att mildra situationen. Inte minst i storstäderna, där behov och utbud har svårast att mötas, har vi betydande matchningsproblem.

När lägenheter i det äldre bostadsbeståndet med jämförelsevis lägre hyror blir tillgängliga är det ofta hushåll med god köpkraft och lång kötid som flyttar in. Hushåll med svagare ekonomi hänvisas till dyrare nyare bostäder, en osäker andrahandsmarknad eller utestängs helt. Kösystem och rörlighetsmönster gynnar ofta väletablerade hushåll.

Om det vidgade handlingsutrymmet och ny finansiering kan adressera även denna problematik vore mycket vunnet. Det handlar om att i större utsträckning väga in behov när bostäder omsätts, men också om att bättre fördela risk och ansvar mellan fastighetsägare och det allmänna. EU:s plan öppnar för sådana initiativ.

Precision avgör om möjligheten tas till vara
Nästa regering bör vinnlägga sig om att stöd för bostadsförsörjning är väl avgränsade, socialt träffsäkra och långsiktigt hållbara. Det förutsätter att målgruppskraven i SGEI-beslutet tas på allvar från början och att EU:s plan ses som en möjlighet att utveckla den svenska modellen, inte ett hot mot den.

Möjligheterna finns. Frågan är om de tas till vara med den noggrannhet som krävs, eller om vi återigen nöjer oss med stöd för statistiken snarare än stöd som träffar rätt.

Martin Lindvall,
Samhällspolitisk chef, Fastighetsägarna Sverige