Johan Nyhus: När blev bostadsrättsföreningen samhällets problemlösare?
LEDARE | Bostadsrättsmodellen bygger på människors vilja att engagera sig i styrelsearbetet. När allt fler samhällsuppgifter läggs på föreningarna växer kostnaderna och kraven på de ideellt arbetande styrelserna.
Var för sig kan uppgifterna ses som rimliga – men det behövs en diskussion om helheten, om den växande kostnads- och ansvarsbördan.
Att bo i en bostadsrättsförening bygger på en enkel idé: Människor går samman, tar ansvar för sitt boende och skapar något bättre tillsammans. Det var så HSB kom till, och den idén har tjänat Sverige väl i över hundra år. Bostadsrätten som modell har under lång tid bidragit till trygga, välskötta och långsiktigt hållbara boendemiljöer.
Men på senare år har en tydlig förskjutning skett. När samhället står inför nya utmaningar är det allt oftare bostadsrättsföreningar som får uppdraget att lösa dem. Avfall ska sorteras. Fastigheter ska klimatanpassas. Energianvändningen ska minska. Skyddsrum ska underhållas. Nya krav på säkerhet, tillgänglighet och administration ska uppfyllas. Listan växer för varje år.
Samhällsuppdrag som tidigare låg närmare det offentliga ska nu hanteras lokalt, ofta av människor som endast har möjlighet att avsätta tid på kvällar och helger
Ingen av dessa uppgifter är oviktig. Tvärtom. Men ute i landets bostadsrättsföreningar är det samma människor som förväntas genomföra dem. Det är samma styrelseledamöter som ska fatta besluten. Samma boende som ska betala kostnaderna. Och det är här den större frågan uppstår. Under lång tid har staten, kommunerna och myndigheterna successivt lagt över ansvar på fastighetsägare och bostadsrättsföreningar. Samhällsuppdrag som tidigare låg närmare det offentliga ska nu hanteras lokalt, ofta av människor som endast har möjlighet att avsätta tid på kvällar och helger.
Ju fler uppgifter som läggs på de demokratiskt valda styrelserna, desto större är risken att färre vill ta på sig uppdraget. Det borde få varningsklockorna att ringa
Ju fler uppgifter som läggs på de demokratiskt valda styrelserna, desto större är risken att färre vill ta på sig uppdraget. Det borde få varningsklockorna att ringa. Den svenska bostadsrättsmodellen bygger ytterst på människors vilja att engagera sig. Därför behöver vi en ärlig diskussion om den växande kostnads- och ansvarsbördan för landets bostadsrättsföreningar.
Många av kraven kan vara väl motiverade var för sig. Men alltför sällan diskuteras den samlade effekten. Vad händer när kostnader för fastighetsnära insamling läggs ovanpå investeringar i energieffektivisering? När krav på klimatanpassning möter ökade förväntningar på beredskap och underhåll av skyddsrum? När föreningar förväntas hålla det kommande bostadsrättsregistret uppdaterat? När postutdelningen ska effektiviseras genom nya postboxar som föreningarna själva får bekosta? När kostnader för bristande offentliga insatser flyttas över till bostadsrättsföreningar genom tvingande avgifter för områdessamverkan?
För verkligheten upplevs inte som en reform i taget. Den upplevs som summan av allt. Och den summan börjar bli anmärkningsvärt hög
Den avgörande frågan är inte om varje enskilt krav är rimligt. Frågan är om summan av dem är det. För verkligheten upplevs inte som en reform i taget. Den upplevs som summan av allt. Och den summan börjar bli anmärkningsvärt hög.
Politiken måste börja se helheten. I varje enskilt fall måste frågan ställas: Vem ska göra jobbet och vem ska betala notan? Svaret kan inte alltid bli bostadsrättsföreningen.
Johan Nyhus
Förbundsordförande för HSB, en av Bostadspolitik.se:s delägare