Erik Wijkmark: Vi sparar det vackra och river resten
KRÖNIKA | I Sverige sparar vi det vackra och river resten. Det är varken kommunernas eller byggaktörernas fel, utan så är det svenska systemet byggt.
Danmark har valt att göra tvärtom och Sverige har just nu chansen att följa efter, menar Erik Wijkmark.
Jag kom nyligen hem från Århus där jag hälsade på min dotter som studerar arkitektur med inriktning mot transformation, alltså konsten att bygga om det som redan finns. Arkitektskolen i Aarhus har gjort transformation till ett av sina huvudområden och har lagt till nya studior i ämnet samtidigt som utbildningen i stort krymper. Och det räcker med att ta en promenad i byn för att se att danskarna är bra på det här med att bevara och lägga till nytt.
K2A håller just nu på att bygga i Slakthusområdet i Stockholm och jag kunde inte låta bli att tänka på hur vi gör där. Jag tycker mig kunna se två förhållningssätt samtidigt. De gamla kulturhistoriskt intressanta boskapshallarna och slakthusen har restaurerats varsamt och rymmer nu moderna kontor, restauranger, barer och klubbar och i de centrala kvarteren ska de bevarade byggnaderna byggas på med nya våningar.
Några hundra meter bort ser det helt annorlunda ut. Ett tjugotal byggnader har rivits för att ge plats åt nya kvarter och i områdets sydvästra hörn har berget sprängts bort upp till tio meter för att marken ska anpassas till omgivningen. Inget av detta är konstigt. Det följer gällande planer och rimliga avvägningar. Det är just det som är problemet.
I Århus har det gamla sjukhuset blivit universitetscampus och kontorshus byggts om till bostäder
Det är lätt att dra slutsatsen att danskarna helt enkelt är bättre än oss på transformation. I Århus har det gamla sjukhuset blivit universitetscampus och kontorshus byggts om till bostäder. Danska arkitektkontor har gjort transformation till en egen disciplin. Förklaringen brukar sägas vara kultur och bättre regler.
Det trodde jag också. Men när man jämför regelverken är skillnaden förvånansvärt liten. Både BBR och det danska bygningsreglementet utgår från att nybyggnadskrav inte gäller rakt av vid ändring. Detaljplanerna låser användningen lika hårt i Århus som i Stockholm. Och riksdagen har i år antagit förenklade regler vid större byggnadsändring, som begränsar följdkraven på hela byggnaden. På papperet har vi aldrig haft bättre förutsättningar att bygga om.
Danmark är inte heller något bevarandeparadis. Där rivs i snitt 2,2 miljoner kvadratmeter byggnader om året
Danmark är inte heller något bevarandeparadis. Där rivs i snitt 2,2 miljoner kvadratmeter byggnader om året. Nästan hälften är visserligen lantbruksbyggnader, men det motsvarar mer yta än all bebyggelse i Hammarby Sjöstad varje år. I Sverige vet vi inte, för vi har ingen statistik på rivningsvolym. Något som Riksantikvarieämbetet påpekade så sent som i somras.
Men skillnaden ligger någon annanstans. I Sverige räddar vi byggnader för att de är vackra. I Danmark räddar man dem för att de redan finns.
Sedan 2023 finns krav på att klimatberäkna dansk nyproduktion och resultatet ska klara ett bindande gränsvärde. Gränsvärden skärps stegvis och gäller sedan juli 2025 all nyproduktion över 50 kvadratmeter. Klarar huset inte gränsvärdet får det inte tas i bruk. Ombyggnader och renoveringar omfattas inte. Danmark har alltså inte gjort det enklare att bygga om, utan ställer högre krav när det ska byggas nytt.
Många danska kommuner jobbar med ett verktyg som heter Bevar eller Forklar, där den som vill riva ska visa varför det är ett bättre alternativ än att behålla. Jämfört med Sverige är bevisbördan omvänd. I Stockholm är frågan om en byggnad har tillräckligt kulturvärde för att räddas. I Århus är frågan om det finns tillräckligt goda skäl att riva den.
En lagerbyggnad från 1960-talet utan kulturhistoriskt värde är ett självklart rivningsobjekt för oss. I Danmark kan den vara en transformationskandidat. Vi bygger själva nytt i Slakthusområdet och jag skulle gladeligen göra det igen. Ingenting i dagens svenska system säger att jag borde tänka annorlunda.
Med de spelreglerna är rivning och nybyggnad det rationella valet nästan varje gång utom när byggnaden är så vacker att staden sätter ner foten
Att bygga om kommersiella lokaler till bostäder kan dessutom utlösa en momsjämkning som fäller kalkylen. Det kan kräva en planändring som kan överklagas kostnadsfritt i flera instanser. Och det rymmer osäkerheter om den bevarade delen som ingen bank eller försäkringsbolag tycker om. Med de spelreglerna är rivning och nybyggnad det rationella valet nästan varje gång utom när byggnaden är så vacker att staden sätter ner foten.
I Sverige kräver all nyproduktion en klimatdeklaration, men den har ännu inget gränsvärde att klara. Senast den 1 januari 2027 ska dock regeringen lämna en färdplan till EU-kommissionen för hur gränsvärden för byggnaders klimatpåverkan ska införas och Boverkets förslag har precis varit ute på remiss . Hur gränsvärdena utformas avgör om de blir ännu en rapporteringsplikt eller verklig styrning. Boverkets huvudförslag känns tandlöst och är sannolikt inte styrande alls. Dessutom föreslår myndigheten att en märklig lucka ska skapas, genom att klimatdeklarationerna tas bort flera år innan de nya reglerna är på plats.
Mitt förslag är enkelt: gör som Danmark. Inför bindande gränsvärden för nyproduktion som inte bara skapar ytterligare en administrativ övning. Skapa regler som faktiskt blir styrande och skapar incitament för att på allvar utvärdera ombyggnation där det är möjligt. Slopa samtidigt också momsfällan vid omvandling som Boverket själva är inne på.
I Århus lär sig min dotter att se ett gammalt lagerhus som en möjlighet. I Stockholm har jag lärt mig att se det som en rivningskostnad. Ingen av oss har fel, vi följer spelreglerna där vi bor. I Sverige är vi redan bra på att spara det som är vackert. Nu är det dags att börja spara allt som redan är byggt.
Erik Wijkmark
Arkitekt, medgrundare och affärsutvecklare, K2A