Annika Miscevic: Bygg fler bostäder, men Not In My Back Yard!
LEDARE | Majoriteten svenskar är överens om att det behöver byggas fler bostäder i landet. Dessvärre är samma majoritet allt för ofta även överens om att det inte ska ske där man själv bor. Det är en ekvation som inte går ihop, skriver Annika Miscevic, public affairs manager Veidekke.
”Allt är förbjudet – precis allt.” Det skriver Johan Pensar i en debattartikel i ATL om hur hans familj flyttade ut till Löparö utanför Norrtälje med drömmen om ett annan tillvaro utanför storstaden. Trots att de har tagit emot 275 (!) politiker, tjänstemän och andra intressenter som alla har hyllat deras planer på att bygga bostäder och infrastruktur med syfte att väcka liv i en sovande skärgårdsö, så står de där flera år senare med grusade drömmar och starkt motstånd från såväl sommargäster som kommunpolitiker. NIMBY (Not in my back yard) i sin klaraste form.
Situationen på Löparö är inte unik. Det spelar nästan ingen roll vart i Sverige vi befinner oss. Överallt dyker de upp, grannar, politiker och tjänstemän som gärna bygger nytt, men inte på sin bakgård. Det förekommer i Blekinge, där länsstyrelsen föreslagit att utöka strandskyddet till 300 meter från havet längs större delen av kusten och det förekommer i Härnösand där kommunpolitiker beslutat att lägga ner alla tidigare planer på utbyggnad av vindkraftverk. Vi vill ha bostäder, vi vill ha glasskiosker vid badstranden och vi vill ha grön el – men vi vill inte bygga nytt där vi själva bor. Jag är ledsen att behöva säga det uppenbara: Den ekvationen går inte ihop.
Vägen till nya bostäder och modern infrastruktur börjar med oss själva.
Själv bor jag i Hammarbyhöjden, söder om Stockholm. Här dominerar 30- och 40-talens trevåningshus med små lägenheter, men med fantastiska grönområden och parker insprängda i området. Dessutom har vi det enorma Nackareservatet runt hörnet som är ett av stadens största rekreationsområden. De allra flesta som bor här tränger in sig i alldeles för små lägenheter för att man inte vill flytta härifrån. Ändå har jag inte träffat en enda granne som är villig att förtäta med nya moderna och större bostäder där möjligheten finns. Det leder i sin tur till att stadens politiker inte heller vågar något annat. Risken att förlora nästa val, blir för stor.
Vägen till nya bostäder och modern infrastruktur börjar med oss själva. Det är trots allt vi som kan åstadkomma förändring och ingjuta mod i våra folkvalda politiker. Att själv åberopa NIMBY och samtidigt avkräva någon annan ansvaret för att det byggs för lite bostäder framstår därmed inte bara som naivt och motsägelsefullt, utan också väldigt egoistiskt. Vem vill du vara?