Mikael Goldstein: Banker och mäklare får skulden för bostadssegregationen – men staten byggde den
DEBATT | Utförsäljningen av allmännyttan, lättade bolånetak och skattevinster på bostadsrättsaffärer. Staten var inte en passiv åskådare när hemägarideologin växte fram – den var arkitekt och även vinnare. Ändå osynliggörs statens roll i forskningen. Varför inte tala klarspråk?, undrar Mikael Goldstein.
Är egen härd guld värd? Idéhistorikern Liza Jakobsson gör i sin avhandling Hitta hem på marknaden: Den finansialiserade* hemägarideologin i Sverige och Estland 1970–2007 en analys av hur banker och mäklare drivit fram, och tjänat på, hemägarideologin och den segregation som följt. Men en viktig aktör saknas i hennes forskning: staten. För utan staten, utan politiska beslut och ekonomiska incitament, hade hemägarideologin aldrig fått det genomslag den fick.
Det var staten som släppte fram utförsäljningen av allmännyttan.
Det var staten som släppte fram utförsäljningen av allmännyttan, som dramatiskt minskade hyresbeståndet och försvagade allmännyttans roll som motvikt till bostadsmarknaden. Det var staten som lättade på kreditrestriktionerna och möjliggjorde en skuldsättning som tidigare skulle ha betraktats som samhällsfarlig. Banker och mäklare tjänade på detta, men det var lagstiftarna som gav dem nycklarna.
Och staten stod inte tomhänt. Tvärtom. Vid varje ombildning och vidareförsäljning av bostadsrätter kunde stat och kommun plocka hem 22 procent av vinsten, i skatt. Staten var alltså inte bara en möjliggörare, den blev en av de största vinnarna, samtidigt som handel med hyreskontrakt hindrades.
När vi analyserar bostadssegregation får vi inte nöja oss med att peka finger på banker och mäklare.
Varför är staten frånvarande i den vetenskapliga analysen av hemägarideologins framväxt? Är det obekvämt att samma stat, som framställer sig som välfärdens väktare också tjänar grova pengar på att förvandla bostaden till ett attraktivt spekulationsobjekt?
När vi analyserar bostadssegregation får vi inte nöja oss med att peka finger på banker och mäklare. Systemförändringen skedde inte på deras kontor, utan i riksdagens plenisal. Staten formade den nya spelplanen, legitimerade utvecklingen, lättade på kreditrestriktioner, hindrade handel med hyreskontrakt, och kammade hem vinster, som kom oss alla till del.
Om vi på allvar vill förstå varför bostadssegregationen tilltar måste samhällsforskare sluta låta staten gömma sig bakom marknadsaktörerna. Hög tid att även politiker tar ansvar för de beslut som banade väg för en finansialiserad bostadsmarknad, och att statens dubbla roll synas, som spekulant såväl som välfärdsaktör.
Först då kan bostadspolitikens konsekvenser bedömas.
*: Finansialisering, ett begrepp inom samhällsvetenskap och ekonomi som beskriver en process där finanssektorn – banker, kapitalmarknader och finansiella instrument, får en allt mer dominerande roll i ekonomin, företagens styrning och vardagslivet.
Mikael Goldstein
Docent, författare