Håkan Andersson: Bostadsfrågorna högt på agendan i Almedalen

LEDARE | I dag drar Almedalsveckan igång på allvar, måndagen är trots allt bara en mjukstart.
Bostadsfrågan går att vända och vrida och betrakta och diskutera ur mängder av olika perspektiv – och det kommer att göras den här veckan!

Almedalsveckan har, sedan ett par år, flyttats en vecka närmare midsommar och komprimerats, förändringar leder till förnyelse. Det är bra. Vissa frågor tycks dock hänga med år efter år. Svårigheten för unga vuxna att komma in på bostadsmarknaden är en av dem. Hur kan det vara så? Svaret är tyvärr enkelt, situationen ser ganska precis likadan ut som för 5–10 år sedan. För att beskriva den mer bildligt:

Föreställ dig ett rum. Inte ett litet rum, utan ett väldigt litet rum, ungefär lika stort som ett dubbelsäng. Knappt två kvadratmeter. Det är så långt pengarna räcker för en genomsnittlig 25-åring med normallön, som ska köpa en lägenhet i Stockholm.

I 111 av Sveriges 290 kommuner räcker en ung vuxens ekonomi till mindre än tio kvadratmeter bostad. I Göteborg: 3,1 kvadratmeter. I Umeå: 4,5. Allt enligt beräkningar som Riksbyggen låtit göra.

Det är inte rimligt. Det visar också hur orimlig bostadsmarknaden är för unga vuxna. Nej, det är ingen nyhet. Och det i sig, att det inte är en nyhet, gör det hela ännu mer orimligt. Att situationen ser lika illa ut år efter år utan att något görs på riktigt.

Det finns något märkligt absurt i hur vi pratar om det här. Vi berättar för unga att de ska utbilda sig, skaffa ett jobb, spara pengar och ta ansvar för sin framtid. Och de gör det. De pluggar, de arbetar, de sätter undan det de kan. Ändå räcker det inte. Det är inte ett incitamentsproblem, det är ett strukturproblem.

Det handlar alltså inte bara om kvadratmeter

Bostadsfrågan brukar presenteras som ett ekonomiskt problem, och visst är den det. Men konsekvenserna är djupt mänskliga. Drygt varannan ung person uppger i en undersökning att bostadssituationen hindrar dem från att ta viktiga steg i livet; flytta ihop med en partner, bilda familj, tacka ja till ett jobb i en annan stad. Ofrivilligt hemmaboende. Osäkra andrahandskontrakt. Tredjehandskontrakt. I värsta fall, ett fjärdehandskontrakt. Det handlar alltså inte bara om kvadratmeter. Det handlar om livsval som skjuts upp, om relationer som sätts på paus, om en känsla av att befinna sig i ett evigt väntrum utan kölapp. Vittnesmålen från medlemmarna i Jagvillhabostad.nu bekräftar den bilden.

I år gör Riksbyggen en särskild satsning för att lyfta frågan om ungas situation på bostadsmarknaden. Det är installation som vi kallar ”Visning av verkligheten” som invigs just idag under Almedalsveckan. Vi har låtit bygga tre hus som visualiserar orimligheten i Stockholm, Göteborg och Umeå.

När jag berättade om installationen för en vän som idag är drygt 40 år så fick jag ytterligare en bekräftelse på hur länge det här har varit ett strukturellt problem. ”För mig som kommer från en familj utan pengar fördröjde den höga kontantinsatsen inträdet på bostadsmarknaden med tio år”.

Påverkan på samhället visar sig på många olika sätt. Ta bara barnafödandet. Den summerade fruktsamheten 2025 var den lägsta som någonsin uppmätts i Sverige: 1 423 barn per 1 000 kvinnor (motsvarar 1,42 barn per kvinna), enligt SCB. Totalt sett har barnafödandet haft en nedåtgående trend sedan 2010.

Det behövs framtidstro för att vilja bilda familj. En rimlig bostad är utan tvekan en grundingrediens för att bygga hopp om framtiden. Då måste trösklarna sänkas. Även om regeringen höjt bolånetaket så behöver man runt 200 000–300 000 kronor i kontantinsats för ett ägt boende i Stockholm. De flesta 25-åringar har inte det. Inte deras föräldrar heller. Det finns ett färdigt förslag om ett startlån. Varför vänta på ett genomförande?

Alla de här frågorna kommer att diskuteras på Den bostadspolitiska arenan som vi på Bostadspolitik.se arrangerar tillsammans med ett antal branschaktörer

Det byggs också för lite i Sverige. Antalet färdigställda bostäder under 2025 blev 33 332, en minskning med cirka 30 procent jämfört med året innan. För en bostadsmarknad i balans bedömer Boverket att det behöver byggas 52 300 bostäder per år under en tioårsperiod. Staten behöver vara med och ta en del av risken i bostadsbyggandet för att få fart på byggtakten.

Det låter kanske bakvänt. Men för att hjälpa de unga behöver vi även bygga mer för äldre. Återigen, få fart på flyttkedjorna. Se till att den växande gruppen äldre som fortfarande bor kvar i sina villor har någonstans att flytta. Förra året försvann investeringsstödet för bostäder riktade till den äldsta delen av befolkningen, innan året ens var slut. Kan det komma mer olägligt?

Alla de här frågorna kommer att diskuteras på Den bostadspolitiska arenan som vi på Bostadspolitik.se arrangerar tillsammans med ett antal branschaktörer. Vi håller till i Paviljongen på Clarion Hotel Wisby i dag och i morgon. Vi hoppas att du kommer förbi och tar del av analyserna och samtalen om de många problemen på bostadsmarknaden, att du hänger kvar mellan de punkter som kanske inte intresserar dig mest och tar en kopp kaffe och en glass – det ska bli glassväder! – och diskuterar problem och lösningar med oss, alla våra intressenter och alla andra bostadsintresserade. Paviljongen (innergården) på Clarion Hotel Wisby är den viktigaste mötesplatsen för bostadssektorn de här dagarna.

Och låt oss hoppas att ”Visning av verkligheten” (installationen står nere vid ”Kallis”) också leder till något mer än uppmärksamhet. För det räcker inte med att visa hur trångt det är. Vi behöver faktiskt göra något åt det.

En generation väntar. De har väntat länge nog.

Håkan Andersson
Redaktionsmedlem, Bostadspolitik.se
Ansvarig bostadspolitik, Riksbyggen