Stefan Attefall: Bygg mer småhus på jordbruksmark
KRÖNIKA | Det svenska skyddet av jordbruksmark har blivit så trubbigt att det i praktiken stoppar småskaligt bostadsbyggande, samtidigt som större exploateringar ofta släpps igenom. Ska fler småhus kunna byggas till rimliga kostnader krävs en mer nyanserad syn på vilken mark som faktiskt är skyddsvärd, menar Stefan Attefall.
Att bygga några småhus på mark som är klassad som jordbruksmark är nästan omöjligt, även om marken inte används eller ens i framtiden kommer att användas för livsmedelsproduktion. Det paradoxala är dock att det samtidigt går betydligt lättare att bygga både infrastruktur, större bostadsområden eller verksamhetslokaler på högklassig åkermark. Skälet är den praxis som domstolarna utvecklat, utan att nya politiska beslut fattats. Enstaka småhus är nämligen inte av ”väsentligt samhällsintresse” vilket är ett krav för att få bygga på jordbruksmark. Det är däremot en storskalig exploatering. Effekten blir att småhusbyggande i utkanten av tätorter eller småskaligt bostadsbyggande på landsbygden får det mycket svårt, trots allt tal om en levande landsbygd.
Det byggs för få småhus i Sverige och vi har i dag det lägsta småhusbyggandet på 100 år. Ett av de argument som ofta lyfts fram när jag talar med småhusbyggarna eller med samhällsplanerarna på kommunerna är att det låga byggandet beror på bristen på attraktiv byggbar mark för just byggande av småhus. I detta är det ofta intressekonflikten mellan småhusbyggande och bevarande av jordbruksmark som tas upp.
Jordbruksmark är enligt miljöbalken av nationell betydelse och ska skyddas mot exploatering. Skyddet innebär att åkermark endast får tas i anspråk för bebyggelse om det behövs för väsentliga samhällsintressen. I praxis från Mark- och miljööverdomstolen tolkas begreppet väsentligt samhällsintresse snävt. Framför allt avses infrastruktur som vägar, järnvägar, energi och teknisk försörjning. Bostadsbyggande kan godtas, men bara vid tydlig bostadsbrist och när alternativa lokaliseringar är uttömda. Domstolen gör i detta ingen bedömning av vad som är ekonomiskt och praktiskt möjligt gällande bostadsbyggandet. I praktiken innebär det en högre tröskel för bostäder än för andra samhällsfunktioner, vilket särskilt missgynnar småhus som planeras på mark i utkanterna av städerna och därmed oftare stoppas – även vid begränsad påverkan på jordbruket.
Ett annat problem är att underlaget för bedömande av vad som är jordbruksmark i Sverige är Jordbruksverkets blockdatabas. Det är en nationell databas vars primära syfte är att administrera EU:s jordbruksstöd. Jordbruksverket vittnar själva i en rapport från 2025 om hur denna databas i dag används på ett sätt som inte alls är syftet, och att denna blockdatabas dessutom är ett trubbigt instrument för att bedöma vad som är skyddsvärd åkermark.
Sverige har i grunden inte brist på jordbruksmark i termer av areal för att försörja den svenska befolkningen med livsmedel. Stora sammanhängande ytor finns, och betydande delar av tidigare åkermark har i dag lämnats i träda eller vuxit igen med skog. Samtidigt har jordbrukets produktivitet ökat kraftigt över tid, vilket gör att varje hektar i dag producerar betydligt mer livsmedel än tidigare. Trots det behandlas all mark som klassats som jordbruksmark, och som skulle kunna planläggas för bostäder, som om den vore en odifferentierad och i praktiken oersättlig resurs.
Den centrala svagheten i dagens system är avsaknaden av en konsekvent och operativ klassificering av jordbruksmark. I dag görs ingen skillnad mellan högproduktiv åkermark av strategisk betydelse och jordbruksmark som är fragmenterad, tätortsnära eller av lägre bördighet, där den långsiktiga påverkan på livsmedelsförsörjningen är begränsad. Resultatet blir ett schablonmässigt skydd som begränsar städers och tätorters möjlighet att utvecklas och kraftigt försvårar småskaligt bostadsbyggande på landsbygden.
Jordbruksmark är inte en statisk resurs. Det svenska jordbruket är i dag beroende av konstgödsel, särskilt kväve, som är kopplat till internationella energimarknader och globala leveranskedjor. Det innebär att produktionsförmågan per hektar inte är självklar över tid. I ett mer pressat omvärldsläge kan skillnaderna mellan mark med hög inneboende bördighet och mark som är mer insatsmedelsberoende bli avgörande. Därför är det av vikt att den verkligt värdefulla åkermarken har ett starkt skydd.
Lågproduktiva, mindre, splittrade och tätortsnära ytor där intrånget i den samlade livsmedelsförsörjningen är marginellt bör i mycket större utsträckning kunna tas i anspråk för bostadsbyggande. Att bygga bostäder på mark som tidigare använts som jordbruksmark ger också ofta betydligt lägre kostnader för exploatering. Ska vi kunna bygga billigare bostäder för människor med lägre inkomster måste också billigare mark få användas. Sverige har med andra ord inte i första hand ett markbristproblem, utan ett styrningsproblem.
Stefan Attefall,
Egnahemskommissionär