Lennart Weiss: Den som inte har möjlighet att låna är icke fri
LEDARE | Niklas Wykmans utredning kan skjuta fram viktiga reformer.
Men – med en bred och balanserad ansats kan utredningen göra nytta.
Valet av utredare är oerhört viktigt.
”Den som är satt i skuld är icke fri”. Alla politiskt intresserade känner till förre statsministern Göran Perssons ord från 1990-talets kris. I sin kontext var uttalandet träffsäkert. Krediter, möjligheten att ta en ett lån, är dock en fundamental del av en modern ekonomi. Via krediter kan företag tidigarelägga en investering som därmed i förskott kan bidra till vidare ekonomisk tillväxt. Genom att beviljas ett lån kan ett ungt par ges möjlighet att skaffa sig en ändamålsenlig bostad och på så sätt starta sitt vuxenliv. Lånet blir på det sättet en form av förskotterad konsumtion som höjer livskvaliteten under hela livscykeln.
Livscykelperspektivet är fundamentalt i varje diskussion om hur ett kreditsystem bör vara utformat. Det är i unga år vi studerar och på det sättet lägger grunden för vårt yrkesliv. Därför har samhället skapat en särskild låneform, CSN-lånet, som tack vare förmånliga villkor sänker trösklarna till högre studier. Under flera decennier fungerade i praktiken bostadsmarknaden på samma sätt. Eftersom kreditgivningen var förtroendebaserad var det möjligt för en banktjänsteman att göra en bedömning av det enskilda hushållets framtida förutsättningar när låneansökan behandlades.
Från en bostadssocial men också välfärdspolitisk aspekt är saken problematisk
Det är tyvärr inte längre möjligt. Sedan slutet av 00-talet har politik och myndigheter infört en serie kreditrestriktioner i form av höga kalkylräntor, bolånetak, amorteringskrav och skuldkvotstak. Sett från ett generationsperspektiv har det skapat en situation där de äldre hushållen, som redan är inne i systemet, har kunnat dra nytta av den värdetillväxt som allt lägre räntor medfört medan de som är yngre mött allt högre trösklar.
Från en bostadssocial men också välfärdspolitisk aspekt är saken problematisk. Välfärdssystemet är i grunden byggt som ett samhällskontrakt med tanken att alla i grunden ska ha samma livschanser och beredas möjligheter att göra egna livsval som bryter de barriärer som förr sattes av börd, klass eller tillgång till nätverk. Bryts samhällskontraktet uppstår spänningar, uppenbart mellan generationerna men också mellan dem som vuxit upp med tillgång till kapital och dem som saknar. Därmed försvåras också den sociala rörligheten.
Av Moderaternas vallöfte om en amorteringspaus bidde det alltså en utredning
Tyvärr är detta ett perspektiv som helt saknades när nytillträdda statsrådet Niklas Wykman (M) på DN debatt den 4 februari meddelade att han avser att tillsätta en utredning med uppdrag att se över de så kallade makrotillsynsåtgärder som införts under senare år. Wykman påpekar visserligen: ”Att kunna låna är en viktig kugge i en väl fungerande ekonomi”. Men därefter är perspektivet ett annat. ”Hushållens skulder skapar risker som Sverige har att hantera, på både kort och lång sikt” och skriver strax därefter att ”den svenska kombinationen av väl utbyggd kreditmarknad och illa fungerande bostadsmarknad är en giftig cocktail.”
Av Moderaternas vallöfte om en amorteringspaus bidde det alltså en utredning. Efter kritik från Stefan Ingves och Erik Thedéen slår regeringen till reträtt vilket bekräftas svart på vitt när man skriver: ”En bred amorteringspaus riskerar i det läget (läs, nuvarande läge) att försvåra för penningpolitiken.
Som SBAB:s Robert Boije konstaterade på DN Debatt 27 november är dock risken för ökad inflation närmast mikroskopisk (den kan öka med cirka en tiondels procent) och kan ställas i perspektiv till det enorma elkostnadsstöd på cirka 55 miljarder som regeringen aviserat.
Men, jag kan ju ha fel. I så fall tillsätts en neutral person som ges i uppdrag att göra en neutral analys av de senaste årens politik
Tyvärr är risken stor att Wykmans utredning också blir ett perfekt alibi att förpassa den redan färdiga propositionen om startlån till papperskorgen. Med tanke på hur Wykman valde att beskriva problembilden är risken minst lika stor att detta blir ett beställningsjobb för det perspektiv som redan är djupt inrotat på Finansdepartementet, Riksbanken och Finansinspektionen. Valet av utredare men också utredningsdirektiven blir det verkliga lackmustestet.
Men, jag kan ju ha fel. I så fall tillsätts en neutral person som ges i uppdrag att göra en neutral analys av de senaste årens politik. Men det förutsätter att direktiven tar ansats i de grundläggande tankarna bakom det svenska välfärdssystemet. Att utredningen startar i en nulägesanalys som dissekerar skillnaden mellan skulder (lån) som utgör en systemrisk och de som (endast) utgör ett konsumentproblem.
Utifrån systemperspektivet skulle det behöva klargöras vilka hushåll som har höga lån och hur deras balansräkning ser ut, (förhållandet mellan lån och tillgångar). Hur ser räntetäckningsgraden (förmågan att betala räntor med egna inkomster) ut för hushåll med höga lån? Hur stor andel av hushåll med höga lån är unga? Är de så många att de utgör en systemrisk?
Högst troligt skulle utredningen komma fram till att lån inte bara är en boja utan också ett sätt berika sitt liv. Den som tvivlar kan med fördel fråga Göran Persson
Från ett konsumentperspektiv vore det angeläget att belysa vilka alternativ ett hushåll har på dagens bostadsmarknad och hur dessa alternativ påverkar deras hushållsekonomi. Vilken typ av lån (skulder) utgör störst risk för unga hushåll? Hur många unga hushåll är idag utestängda från ägarmarknaden? Hur skulle deras hushållsekonomi utvecklas om kreditsystemet utformades med låga trösklar in till marknaden, för att sedan mötas av livscykelanpassade amorteringskrav?
Med en bred och balanserad ansats skulle Wykmans utredning kunna göra nytta. Högst troligt skulle utredningen komma fram till att lån inte bara är en boja utan också ett sätt berika sitt liv. Den som tvivlar kan med fördel fråga Göran Persson.
Lennart Weiss
Biträdande chefredaktör, Bostadspolitik.se
Kommersiell direktör, Veidekke