Rasmus Waern: Det är ineffektivt att bygga hus som inte uppskattas
DEBATT | Nybyggda hus får nästan alltid kritik. Det är på alla vis ohållbart. För att komma till rätta med detta måste man förstå varför vi fäster oss vid vissa byggnader, och vad som krävs för att de omtyckta husen ska bli fler, skriver arkitekten Rasmus Wærn, aktuell med boken ”Meningen med hus”.
Vi lever i en tid då de kvaliteter som gör att människor känner stolthet över husen omkring oss har tappats bort. Människans vilja över att kunna se sig själv och sina livsvillkor bekräftade i bebyggelsen har i alla tider lett till enorma ansträngningar. Att skapa torra och säkra rum har bara varit en orsak till att vi byggt hus. Brustna relationer mellan medborgarna och bebyggelsen gör att det ropas på att allt ska byggas i stilar från förr, men frågan om vad som gör att vi kan se oss själva i det byggda har ett mer sammansatt svar.
I den känslan har husens utformning stor betydelse. De måste kunna kallas vackra
Ett rimligt mål är att husen omkring oss ska kunna fungera som ett ställföreträdande sällskap. Det ska kännas tryggt, trevligt och inbjudande att röra sig också på folktomma gator. I den känslan har husens utformning stor betydelse. De måste kunna kallas vackra.
För att nå dit måste vi slå fast vilka kvaliteter som är de verkligt fundamentala. Svaren går bortom frågor om stil. Man finner omtyckta miljöer i alla kulturer, men de har alla fem aspekter gemensamt:
- Byggnaderna speglar den mänskliga kroppen. Relationerna mellan kroppen och husen går bortom ergonomi och måttstudier. Vår puls, vår andning och våra rörelser är grunden för hur vi uppfattar rytm, spänst, takt och tempo, och dessa måste bebyggelsen förhålla sig till. Kroppen ger bättre besked än byggsystemen om rimliga begränsningar i bredd och höjd.
- Naturen är närvarande. Relationen måste vara såväl direkt, genom en fysisk närhet till grönska, som indirekt genom naturmaterial som trä och sten i ytor man kommer nära.
- Dagsljuset är väl omhändertaget. Idag hotas tillgången till dagsljus av höga exploateringskrav, men dagsljuset är inte bara en fråga om mängd utan också om kvalitet. Fönstren och andra detaljers möjlighet att förädla dagsljuset har en central betydelse för vår förmåga att uppskatta bebyggelsen.
- Bebyggelsen är minnesbanker. Liksom en kär gammal möbel inte kasseras för att man byter bostad, ska en kvalificerad stad bistå människor i deras behov av tillhörighet i fler tider än nuet. Att bygga vidare på det vi redan har är avgörande för hemkänslan.
- Den möda som lagrats i byggnaderna är synlig. När murverk, snickerier och fasader visar att de är byggda av människor, för människor, bär de också på en förmåga att skapa känslor. Förlusten av allt ackumulerat hantverk var en orsak till de starka känslor som väcktes med branden i Notre Dame.
Kvaliteternas betydelse kan beläggas såväl arkitekturhistoriskt som neurovetenskapligt. Ju större brister, desto mindre är möjligheterna till en vettig resonans mellan människan och hennes byggda miljö. Vi bygger på många sätt säkrare och stadigare hus idag än någonsin tidigare, men vi måste låta de humana kvaliteterna ta nödvändigt utrymme. Att ignorera dem leder till stora samhällskostnader. Omställningen till ett hållbart samhälle är heller inte möjlig att genomföra utan att den nya bebyggelsen uppfattas som den vackraste och mest åtråvärda.
Med en vidgad automatisering i projektering och byggande kommer efterfrågan på allt som bär spår av mänsklig möda att öka
Man kan inte lösa ett problem i taget, utan måste ha målet att skapa en attraktiv stad med sig i alla skeden. Husen måste vara bekväma, hållbara och vackra på samma gång. Maskingjorda miljöer är ett ganska nytt fenomen. Med en vidgad automatisering i projektering och byggande kommer efterfrågan på allt som bär spår av mänsklig möda att öka. Detta behöver byggnadsindustrin hantera.
Det finns fyra strategier som kan leda till att vitalare relationer mellan människan och husen.
- För det första är det möjligt att stötta en sådan byggnadskultur i detaljplaner och i övergripande anvisningar. Flera av baskvaliteterna ovan kan föreskrivas.
- För det andra måste omsorgen om detaljerna öka. Idag handlar arkitektur framför allt om de övergripande formerna, men möjligheterna att fästa sig vid husen handlar snarare om hanteringen av i den lilla skalan. Det är i fönstrens detaljer som ljuset kan spela, och det är i materialen vi möter husen med kroppen. Materialindustrin behöver förstå de humana kriterierna.
- För det tredje måste ett civilisationsbyggande samhälle vinnlägga sig om en viss mängd projekt som inte i första hand är skapade med tanke på avkastningen. Kyrkorna var länge en sådan kategori. När denna nu i stort sett försvunnit utan att ersättas har byggnadskulturen tappat en domän. Också små offentliga projekt med kulturnyttan i fokus kan ha stor betydelse för att återskapa förtroendet för att även vår tid kan manifestera mänskliga behov.
- För det fjärde behöver villkoren för att köpa och sälja arkitektur uppdateras. Att konkurrens med pris snarare än kvalitet inte alltid leder till önskvärda resultat, bevisas av att de sektorer som idag hör till de mest vitala – restaureringar och privatprojekt – i regel handlas upp efter andra modeller, där målet är en definierad kvalitet.
Också dagens samhälle kan skapa hus och miljöer som utstrålar trygghet, tröst och omsorg. Det handlar om att med mycket arbete förvandla triviala material till välbyggda platser som skänker både glädje och aktning. Denna förmåga är en av mänsklighetens största bedrifter, och det är en konst som måste hållas levande.
Rasmus Wærn
Arkitekt, tekn dr i arkitekturhistoria och arkitekturkritiker. Författare till boken ”Meningen med hus” (Arkitektur förlag 2026)