Lars Anders Johansson: Det behövs ett humanistiskt perspektiv på stadsbyggande
KRÖNIKA | Stadsbyggande handlar inte enbart om att lösa logistiska, ekonomiska och andra praktiska problem. Lika lite som människan enbart lever för att äta, sova och arbeta kan gestaltningen av våra livsmiljöer enbart utgå från praktiska motiv. Människan är en kulturvarelse och därför behöver stadsbyggandet betraktas som en humanistisk verksamhet. Det skriver Lars Anders Johansson författare och journalist.
Sedan 2007 lever mer än hälften av världens befolkning i städer. Sedan dess har andelen fortsatt att öka och lite tyder på att den kommer att minska i framtiden. Hur våra städer gestaltas är således helt avgörande för mänsklighetens levnadsförhållanden. Ofta fokuserar stadsbyggandet på praktiska problem, som transporter, vatten och avlopp och annan infrastruktur, och möjligheten att möta den växande efterfrågan på bostäder som den fortsatta urbaniseringen och befolkningstillväxten medför.
Men människolivet består av mer än praktiska bekymmer. Människor är kulturvarelser som existerar i ett historiskt och kulturellt sammanhang. Vi föds in i gemenskaper och vi söker oss till gemenskaper för att skapa mening och sammanhang i tillvaron. Historiskt har städernas utformning speglat dessa sammanhang, eftersom de växt fram organiskt över lång tid och präglats av de lokala förutsättningarna, både vad gäller topografi och tillgång till byggmaterial, och vad gäller kulturella särdrag i byggnadernas utformning.
Under större delen av de mänskliga städernas historia var den kulturella dimensionen en självklar del i stadsbyggandet. Städer byggdes inte bara för att lösa praktiska problem, utan även för att tillgodose människors andliga och kulturella behov av skönhet, samhörighet och känsla för historien. När baron Haussmann på Napoleon III:s uppdrag omdanade Paris, under vad som sannolikt alltjämt är historiens mest genomgripande och kostsamma stadsomvandlingsprojekt, var det inte bara praktiska hänsyn som togs. Även om Haussman kritiserades i sin samtid för att gå alltför hänsynslöst fram med den medeltida bebyggelsen var ambitionen att skapa ett Paris som inte bara var modernare och motsvarade den nya tidens behov, utan också en vackrare stad.
Städer byggdes inte bara för att lösa praktiska problem, utan även för att tillgodose människors andliga och kulturella behov av skönhet, samhörighet och känsla för historien.
Haussmann ritade inte själv ett enda hus, men satte upp regelverk inom vilket de arkitekter som formgav husen längs de nya boulevarderna var tvungna att hålla sig till. Den typiska Parisarkitektur som så många älskar är ett resultat av detta regelverk. När Stockholm i slutet av århundradet expanderade med nya stadsdelar som Östermalm och Vasastaden valde man att kopiera Haussmanns framgångskoncept. Då dessa stadsdelar uppfördes på dittills mer eller mindre obebyggd mark behövde man inte heller genomföra sådana drastiska rivningar som i den franska huvudstaden. Att Paris, och de delar av Stockholm och andra svenska städer som uppfördes efter samma mönster, blev så lyckade var för att utgångspunkten för byggandet var platsen – de enskilda byggnaderna anpassades till omgivningarna för att bilda en helhet.
Nu behöver man inte tillämpa så drastiska, centraldirigerade metoder som Haussmann gjorde på uppdrag av Napoleon III för att ha platsen som utgångspunkt för stadsbyggande. Genom större delen av stadsbyggandets historia har byggnader uppförts med hänsyn till omgivningen, i syfte att skapa en sammanhängande helhet. Detta gäller både när bebyggelsen växt fram organiskt enligt marknadsmässiga principer eller dirigerat av den politiska makten. Det gäller såväl de städer som växt fram från handelsplatser längs ett slingrande medeltida gatunät (som i Gamla stan i Stockholm) som de städer som anlagts enligt en militaristisk rutnätsplan (som Uppsala, Gävle, Kalmar med flera). Att stadens utformning också var en del i ett större kulturellt och historiskt sammanhang var tidigare så självklart att det knappt behövde påtalas. Arkitekturen var samtidigt bakåt- och framåtblickande, hämtade sin inspiration från historien men anpassades efter varje ny epoks krav.
Den nya tiden skulle skapa en ny människa, och för det krävdes en ny arkitektur.
Modernismens genomslag under mellankrigstiden, och dess totala dominans under efterkrigstiden, kom att kasta allt detta över ända. Istället för att utgå från platsen och helheten blev utgångspunkten funktionen. Stadens funktioner skulle separeras från varandra, dessutom skulle gestaltningen underkastas funktionerna enligt principen att form följer av funktion. Att klippa banden till historien blev ett självändamål. Arkitekturen skulle inte längre representera kontinuitet, utan markera avstånd till kulturhistorien. Den nya tiden skulle skapa en ny människa, och för det krävdes en ny arkitektur.
I dag lever vi i kölvattnet av det funktionalistiska tankesättet. Många av modernismens idéer om stadsplanering har visat sig allt annat än funktionella. Funktionssepareringen visade sig skapa ödsliga miljöer, utan just den urbanitet som funktionalisterna sade sig hylla. Den framåtsyftande arkitekturen fastnade snabbt i upprepningar. Kvar lever dock idén om att form måste följa av funktion.
Men en stad är mer än bara praktiska funktioner. Studerar man de stadsmiljöer människor idag uppskattar och värdesätter – oavsett om vi pratar om medeltidens asymmetriska stadskärnor, Haussmanns monumentala rutnätsstad eller det tidiga 1900-talets trädgårdstäder – finner vi att också skönheten tycks fylla en funktion.
En stad är mer än bara praktiska funktioner.
Sociologen Hans L Zetterberg delade in samhällets centrala zon, den zon där samhällets självförståelse skapas, i sex sfärer som var och en måste förstås enligt sin egen logik: ekonomin, politiken, vetenskapen, religionen, konsten och moralen. Under efterkrigstiden har två av dessa – ekonomin och politiken – blivit helt dominerande. Men frågan om städernas utformning kan inte avgränsas till dessa två.
Stadsbyggande kan inte bli en fråga för enbart politiker, ekonomer och ingenjörer. Det är uppenbart att något går förlorat när stadsbyggande enbart tar ekonomiska och praktiska hänsyn. Självklart måste allt byggande ta hänsyn till sådana realiteter, men borde inte målsättningen för våra livsmiljöer vara högre än så?
Kanske är det dags att betrakta stadsbyggande – stadsplanering, infrastruktur och arkitektur – som i första hand en humanistisk verksamhet, där kunskaper om kulturhistoria och estetik är lika viktiga som hållfasthetslära och trafikplanering. Varför ska vi acceptera att de städer vi bygger idag blir sämre än de vi byggde för 150 år sedan?