Therese Nerlund: Dipp i befolkningsprognosen får inte planera bort framtidens städer

LEDARE | Tillfälligt svagare befolkningsprognoser används i dag som skäl att dra ned på bostadsbyggandet.
Men urbaniseringen fortsätter och städer växer på lång sikt.

Risken är att kommuner nu fattar beslut som begränsar deras egen framtida utveckling.

När SCB förra sommaren kom med nya befolkningsprognoser hördes en lättnadens suck från en del tillväxtkommuner. Det har varit intensiva år med höga bostadsmål och en hög takt i byggandet. Detta har kostat en del initialt för kommunerna, både ekonomiskt och ibland även i en kritisk opinion. Att det är tunga förinvesteringar för en kommun att växa råder det inga tvivel om, det kostar att bygga ut och det är först i ett senare skede som de nya invånarna flyttar in och bidrar till skatteintäkterna.

Villamattor i morgondagens centrala lägen kommer bli ett problem för tillväxten

Det har justerats ner bostadsmål och projekt skjuts på framtiden. En hel del planer läggs ner, pausas eller minskas radikalt. Tidigare stadsutvecklingsområden får ny inriktning. Småhus, lägre täthet och en ändrad stadsstruktur blir önskemålen från kommunerna. Det är självklart att vi måste bygga i takt med behovet och den typ av boende som människor vill bo i men vi får inte i en kortsiktig planering bygga bort morgondagens förutsättningar för en växande stad. Villamattor i morgondagens centrala lägen kommer bli ett problem för tillväxten.

De siffror vi ser nu är just det – en ögonblicksbild. Men städer planeras och byggs inte för nästa mandatperiod. De byggs för nästa generation. Och alla långsiktiga trender pekar i motsatt riktning. Urbaniseringen är en av vår tids starkaste strukturella krafter.

Enligt EU:s analyser väntas nära 84 procent av Europas befolkning bo i urbana områden år 2050. Samtidigt fortsätter den byggda staden att expandera och människor söker sig till urbana miljöer – även om enskilda orter periodvis tappar invånare. Det är inte ett tillfälligt mönster. Det är en strukturell utveckling. Frågan är inte om städerna kommer växa, utan om vi bygger dem så att de klarar det.

Att tolka en tillfällig befolkningsnedgång som ett skäl att göra stora förändringar i strukturer för byggandet är att dra fel slutsats

När kommuner använder tillfälligt svagare befolkningsprognoser som argument för att minska bostadsbyggandet riskerar de att fatta beslut som långsiktigt försvagar deras egen möjlighet till utveckling. Att styra mot glesare strukturer och fler villor kan framstå som tryggt i stunden, men kan i praktiken innebära att man bygger bort framtida möjligheter om man inte har med sig detta perspektiv. Att tolka en tillfällig befolkningsnedgång som ett skäl att göra stora förändringar i strukturer för byggandet är att dra fel slutsats.

Om vi blickar tillbaka till när Stockholm stod inför sin stora omvandling under 1800-talet valde man inte att planera snävt efter dåtidens behov utan man tänkte större. Stockholm första generalplan var ett försök att ge staden en struktur som kunde hantera en framtid man ännu inte fullt ut såg. Denna låg till grund för hur malmarna; Norrmalm, Södermalm, Östermalm och Kungsholmen skulle byggas ut. Det var breda esplanader, parker och ett sammanhängande gatunät som släpper in ljus, luft och rörelse. Men viktigast av allt var att den gav en robust struktur som kunde ta emot stor befolkningstillväxt över generationer.

Albert Lindhagens idéer har tjänat Stockholm väl

Planen mötte hård kritik på sin tid. Den ansågs för dyr, för omfattande och alltför radikal. Den genomfördes aldrig fullt ut men de delar som faktiskt realiserades lade grunden för det moderna Stockholm. Det som en gång ansågs överdimensionerat är i dag det vi bygger för lite av. Albert Lindhagens idéer har tjänat Stockholm väl. Det är denna typ av långsiktigt ansvarstagande som saknas i många beslut i dag.

Att göra en ny Lindhagenplan är varken möjligt eller nödvändigt. I dag finns andra verktyg: översiktsplaner, regionala utvecklingsplaner, infrastruktursatsningar och andra strategiska markbeslut.

Verktygen finns, men frågan är om vi har tillräckligt med mod att våga.

Att översiktsplanernas visioner inte genomförs är något som syns i flera kommuner. Valår har hittills inte gynnat stadsutvecklingens långsiktiga planer – men kanske är det just framtidsdrömmar som skulle behövas för att gjuta hopp i människor om ett framtida drömboende.

I ett europeiskt perspektiv är riktningen tydlig: Städer växer, konkurrensen om attraktiva urbana miljöer ökar och efterfrågan koncentreras. Städer fortsätter att vara där möjligheterna finns.

Kanske blir vi modigare efter den 13 september!

Frågan är inte om utvecklingen kommer – utan vilka kommuner som är redo när den gör det. Det handlar inte om att bygga oavsett efterfrågan. Det handlar om att planera så att byggandet kan ske när efterfrågan finns, att ha byggklara byggrätter när konjunkturen vänder. Säkerställa mark, struktur och kapacitet. Inte göra framtida utveckling dyrare eller svårare än nödvändigt.

Kanske blir vi modigare efter den 13 september!

Therese Nerlund
Mark- och exploateringschef och bostadspolitisk expert på Wallenstam, en av Bostadspolitik.se:s ägare