Ulf Perbo: Elbilen – en bostadspolitisk revolution

KRÖNIKA | Elbilen kan vara det största som hänt bostadspolitiken sedan vattentoaletten. Att köra en mil tar 6 minuter om du kör 100 km/h. Det innebär att kartan över var det går att bygga plötsligt innehåller stora områden som hittills inte varit aktuella, skriver Ulf Perbo, fd statssekreterare med ansvar för bostadspolitik. I dag bostadspolitiker i Tyresö kommun och konsult inom public affairs.

Bilar med eldrift har egenskaper som kan ge stora effekter på bostadsmarknaden och samhällsplaneringen. Problemet Urban Sprawl, blir möjligheten Urban Sprawl. Glest blir rymligt. Tätt blir trångt.

De grundläggande drivkrafterna som skapas är:

• Den rörliga körkostnaden är mycket låg – så låg att de flesta kommer att uppfatta det som gratis att utföra vardagskörningar på sträckor upp till några mil (handla, skjuts barn, åka till jobbet osv). Kanske behövs 1 kWh för att köra 5 km, vilket skulle kosta 1,50 kr.
• Samhällets motiv att begränsa bilismen reduceras markant. De så kallade samhällsekonomiska kostnaderna som är det principiella motivet för särskilda skatter på bilismen och en samhällsplanering som dämpar trafikutvecklingen minskar ca 50% i tätorter och ca 90% på landsbygden.

Detta innebär att de geografiska förutsättningarna blir helt nya. Många nya lägen möjliga att bebygga kommer att uppfattas som attraktiva av hushållen. Kommunerna har inte längre något motiv för en negativ inställning till rymliga bostadsområden. Det kan bland annat ge ett uppsving för trädgårdsstäder och småhusbyggande som byggs i begränsad utsträckning idag trots stor efterfrågan.

Enligt SCB upptar golfbanor och skidpistar lika stor yta som alla bostäder.

Sverige har god tillgång på mark i en internationell jämförelse. Bara cirka en procent av marken är bebyggd med bostäder och totalt är cirka tre procent bebyggt. Enligt SCB upptar golfbanor och skidpistar lika stor yta som alla bostäder. Ändå bromsas bostadsbyggandet av en upplevd brist på mark att bebygga och kommunerna motverkar bebyggelse av områden som medborgarna skulle uppfatta som attraktiva.

Nedanstående är ett citat från ett planeringsdokument i en känd kommun. Motsvarande finns skriftligt och mentalt i många kommuner.

”I Sverige och i övriga världen sker nu en förtätning av städer för att motverka de tidigare planeringsidealen som skapade glesare städer som bredde ut sig alltmer över obebyggd mark. Utbredningen kallas för Urban Sprawl, som innebär att städer och dess förorter breder ut sig över orörd mark i stadens periferi. Urban Sprawl karaktäriseras av låg bostadsdensitet, obegränsadutbredning av ny bebyggelse, segregerad markanvändning och av att privatbilar är det dominerande transportmedlet. Planeringsidealet har visat sig få många negativa konsekvenser för miljön främst genom en ökad bilanvändning som skapar stora koldioxidutsläpp. Trenderna inom stadsplanering förespråkar att vi ska minska Urban Sprawl. Huvudsyftet med förtätningsidealet är att det skapar mer hållbara städer, främst genom att förtätning minskar transportsträckor och därmed minskar utsläppen av växthusgaser.”

När trafiken är utsläppsfri är spelplanen helt förändrad. Det är inte längre något problem vare sig från hushållets eller samhällets sida om det är några kilometer eller mil till det nya bostadsområdet där till exempel rymliga bostäder med stora trädgårdar kan få plats. Eller läckra strandnära bostadsrätter.

Att köra en mil tar 6 minuter om du kör 100 km/h. Lika lång tid som att gå från Sergels Torg till Hötorget. Det innebär att kartan över var det går att bygga plötsligt innehåller stora områden som hittills inte varit aktuella. Elbilen kan vara det största som hänt bostadspolitiken sedan vattentoaletten.