Rutger Brattström: En attraktiv stad får inte frysas i tiden

DEBATT | Rutger Brattström svarar Lars Anders Johansson och menar att bevarande inte får bli ett svepskäl för att låsa fast städer och hindra nya bostäder.
Kulturmiljöer kan skyddas, men om det offentliga vill stoppa förändring av privat egendom måste det också vara berett att ta kostnaden, skriver han.

Lars Anders Johansson har helt rätt i att städer är mer än bostadsmarknader – platsen vi bor på har en historia och bör inte vara själlös eller utbytbar. Det finns goda skäl att bevara miljöer som människor trivs i, men om vi ska lyckas befria byggandet och lösa bostadskrisen måste vi våga prata ärligt om städers föränderlighet, vem som ska betala för bevarandet och hur vi skapar rätt ekonomiska incitament.

En stad är en levande organism, inte ett museum. Den stad som Lars Anders vill bevara växte i de flesta fall fram organiskt under ett mycket liberalare regelverk än i dag. Stockholms mest populära kvarter byggdes i de flesta fall under Lindhagenplanen. Planeringen sträckte sig inte längre än till att rita ut några större huvudgator omgivna av ett rutnät av mindre gator. Bergsknallar reserverades för parker och planteringar. En av få byggregler sade att byggnaderna inte fick vara högre än att solljus skulle nå gatan. Stadens exakta utformning lämnades till entreprenörer och byggmästare, det var de som bestämde vad husen skulle innehålla och hur de skulle se ut.

Friare byggande behöver inte stå i motsats till ett rimligt bevarande. När makten flyttas till gräsrotsnivå får vi en småskalig och kontinuitetsbärande förtätning – gårdshus, radhus och lokaler i bottenvåningar som anpassar staden efter nu levande människors behov. En riktig kulturmiljö är en plats som fortsätter att anpassa sig till människornas behov, inte en som fortsätter att vara till för människor som sedan länge är döda.

Samtidigt kan det finnas behov av att skydda vissa unika byggnader, men det behöver göras på ett annat sätt än i dag. Dagens system för kulturmiljöskydd, K-märkningar och varsamhetskrav, har i praktiken blivit ett sätt för kommuner och lokala särintressen att utöva gratis nimbyism. Man fryser privat egendom och tvingar enskilda markägare och bostadsköpare att agera ofrivilliga museiintendenter på egen bekostnad.

Om samhället anser att en specifik byggnad eller miljö bär på ett så omistligt kulturhistoriskt värde att den aldrig får utvecklas, då måste samhället också vara berett att ta den ekonomiska kostnaden. Vill det offentliga stoppa all förändring av en privat byggnad mot ägarens vilja, bör kommunen köpa fastigheten. Rättigheten att bestämma över en byggnads framtid måste hänga ihop med vem som bär den ekonomiska risken. Notan för nostalgin ska hamna på rätt ställe.

Vidare kritiserar Lars Anders mig för att lyfta fram fastighetsskatt som något positivt. Han har helt rätt i att det vore oerhört destruktivt att införa en fastighetsskatt i Sverige utan att göra en rejäl skatteväxling. Den riskerar att skapa otrygghet för hushåll med låga löpande inkomster men höga taxeringsvärden. Men poängen med skattemodellen från Texas är att kommuner som finansieras med fastighetsskatt får bättre incitament att bygga attraktiva samhällen än kommuner som finansieras av inkomstskatt.

Jag föreslår alltså inte att införa en ny skatt ovanpå de befintliga, utan att byta kommunal inkomstskatt mot kommunal fastighetsskatt. Genom att skattebasen kopplas till fastigheterna får kommunerna ett direkt ekonomiskt skäl att säga ja till nya projekt och välkomna inflyttning. Genom att samtidigt sänka inkomstskatten lönar det sig bättre att arbeta, samtidigt som det kommunala planmonopolets drivkrafter att säga nej bryts.

Vi kan värna stadsbilden utan det kommunala planmonopolet. Det handlar om att ha tydliga, generella och kända spelregler från början – som det sena 1800-talets enkla regler om gatubredder och ljusinsläpp – snarare än att låta gestaltning bli föremål för godtyckliga, byråkratiska förhandlingar i utdragna detaljplaneprocesser.

Vi ska inte bygga som om varje plats vore utbytbar. Men vi kan inte heller låta nästa generations möjligheter att hitta ett hem offras på den byråkratiska nostalgins altare. Det är dags att låta de svenska städerna växa, förändras och frodas igen.

Rutger Brattström,
Författare till rapporten ”Bygg som en cowboy – Hur Texas löste bostadskrisen”