Linda Hasselvik: ”Faktum är att jag inte känner en enda jämnårig person som köpt en villa i regionen”

KRÖNIKA | Kan bostadsbristen leda till att den väntade babyboomen uteblir? Linda Jonsson beskriver den tuffa bostadsverkligheten för dagens 30-åriga stockholmare.

I somras fyllde jag 30 år, det gör mig till en del av den stora babyboomen som äntrade världen i början av 90-talet. Under de senaste tio åren har jag ofta argumenterat för att min generation behövt bättre förutsättningar att ta sig in på bostadsmarknaden. I ärlighetens namn har det nog inte varit särskilt fruktbart; politisk instabilitet och kriser som avlöst varandra har gjort att de politiska reformerna uteblivit. Men sent omsider skulle jag nog ändå vilja påstå att min generation nu äntligen etablerat sig på bostadsmarknaden på allvar. Det blev dock inte riktigt som vi hade planerat, i många fall inte som vi önskat och i vissa fall väntar nu till och med en personlig ekonomisk kris.

Köp din bostad, har varit budskapet. Och det har vi nu gjort, efter idogt sparande

Att bo stadigvarande i hyresrätt i Stockholm har inte varit något alternativ för min generation. Vi har kunnat få tidsbegränsade kontrakt medan vi studerat och dyra korttidskontrakt på andrahandsmarknaden därefter – men den ordinarie hyresrättsmarknaden har kösystemet stängt oss ute från.

Köp din bostad, har varit budskapet. Och det har vi nu gjort, efter idogt sparande.

En bostadsrätt i Stockholms kommun kostade i snitt drygt fem miljoner vid toppen i mars i år. Om den belånades till 85 procent med rörlig snittränta hos Handelsbanken var månadsutgiften då, inklusive två procents amortering, 12 266 kronor. Bara till november i år steg månadsutgiften för lånen på samma lägenhet till 18 509 kronor. Lägg därtill att räntan därefter höjts ytterligare 0,75 procent och spås höjas än mer i början av nästa år. Det är heller inte bara de egna lånen som blir dyrare, utan även bostadsrättsföreningarnas. Nästa år beräknas att många bostadsrättsföreningar behöver höja avgifterna med 10–20 procent som en följd av ökade räntekostnader och inflation, enligt Sveriges bostadsrättscentrum.

Min generation är dock i familjebildande ålder, och alla vill inte bo i lägenhet. Att köpa en villa i Stockholmregionen är dock en omöjlighet för de allra flesta. Faktum är att jag inte känner en enda jämnårig person som köpt en villa i regionen. Förra veckan rapporterade DN att Stockholms barnfamiljer flyttar från regionen, och det motiveras av att det är svårt att hitta en bra bostad till ett rimligt pris här. Men inte heller de som valt att lämna regionen undgår den kostnadschock som de som köpt bostadsrätt nu står inför. De är generellt sett också högt belånade men drabbas därtill extra hårt av de rekordhöga energipriserna.

Min rekordgeneration, född av 60-talets rekordgeneration, som i sin tur föddes av rekordgenerationen på 40-talet, har förväntats skapa en ny babyboom. Men kanske kommer den att utebli?

Barnafödandet sjunker samtidigt i Sverige men också i stora delar i Europa och USA. Till Aftonbladet uppger demografiforskaren Martin Kolk att ett av skälen är att normen för att vara en bra förälder har förskjutits. Det krävs alltmer resurser för att kunna nå upp till förväntningarna och allt fler skaffar barn senare eller gör det inte alls, om de anser att de saknar de ekonomiska resurserna som krävs. Min rekordgeneration, född av 60-talets rekordgeneration, som i sin tur föddes av rekordgenerationen på 40-talet, har förväntats skapa en ny babyboom. Men kanske kommer den att utebli? Med stora och förödande konsekvenser för samhällsekonomin som följd.

Att kritisera oss för att vi gjort vad vi kunna ta oss över de höga murarna in till bostadsmarknaden som samma politik skapat för oss är inte rätt väg framåt

Jag hör relativt ofta de kloka sextitalisterna sucka över hur vi unga beter oss på bostadsmarknaden. Att vi belånat oss upp till nock. Den generationen är präglad av 90-talskrisen, många av dem drabbades personligen hårt och drog lärdomar av det, men samtidigt går det inte att sticka under stol med att de också därefter haft goda förutsättningar på bostadsmarknaden. Den tidigare konstant sjunkande räntan har gjort alla de som befunnit sig på den ägda marknaden mycket förmögna. Att kritisera oss för att vi gjort vad vi kunna ta oss över de höga murarna in till bostadsmarknaden som samma politik skapat för oss är inte rätt väg framåt.

Om 90-talisterna ska kunna leva upp till förväntningarna och leverera en ny babyboom krävs stabilitet. Kriget och pandemin har de svenska politikerna inte kunnat påverka i större utsträckning; däremot hyresrättsmarknadens funktionssätt, de finansiella villkoren för att köpa bostäder och inte minst småhusbyggandet. Reformerna har tidigare lyst med sin frånvaro, men kanske kan den svåra situationen vi nu går in i – där den skötsamma medelklassen i barnafödande ålder drabbas otroligt hårt – skapa både allmänintresse och förutsättningar för förändring. Låt oss hoppas.

Linda Jonsson
Näringspolitisk expert
Fastighetsägarna Stockholm