Lennart Weiss: Finansinspektionen gör bort sig – igen

LEDARE | Trots att SBAB i veckan presenterade en synnerligen försiktig beräkning som ännu en gång visar att unga stängs ute från bostadsmarknaden på grund av amorteringskraven, så fortsätter Finansinspektionen hävda helt andra skäl. Det menar Lennart Weiss, kommersiell direktör Veidekke.

I veckan som gick presenterade SBAB en synnerligen väl genomarbetad rapport med namnet ”Unga & bolån”. Med väl underbyggda beräkningar visar SBAB och dess chefsekonom Robert Boije på DN debatt den 11/5 att Finansinspektionens (FI) kreditrestriktioner fått stora konsekvenser för unga hushåll att ta sig in på bostadsmarknaden.

Det SBAB gjort är att man beräknat hur många hushåll i åldersgruppen 25–29 år som stängs ute från att kunna köpa en genomsnittlig 1:a i Stockholm, Göteborg och Malmö efter införandet av amorteringskraven och summerar sin analys med att konstatera: ”Resultaten visar tydligt att unga vuxnas möjligheter att låna till en första bostad har påverkats betydligt mer negativt av amorteringskraven än den bild FI ger.” Enligt SBAB är det ca 23 000 unga som utestängs med dagens regler och hela 48 000, om hushållet haft möjlighet att få ett amorteringsfritt lån.

Då ska man ändå hålla i minnet att SBAB räknat synnerligen försiktigt, allt för att inte exponera sig för kritik. Som exempel har SBAB räknat på en bolåneränta på 4 procent vilket kan jämföras med Veidekke/Evidens tidigare presenterade analyser som räknade på en rörlig tremånadersränta på ca 2 procent. SBAB har också utgått från en belåningsgrad på 85 procent något som redan där innebär en betydande utestängning av unga hushåll.

Förutom att ungdomar hänvisas till dyrare alternativ leder amorteringskraven till att rörligheten på arbetsmarknaden försämras.

SBAB konstaterar att amorteringskraven förvisso lett till att unga hushåll lånar mindre men i likhet med andra rapporter på samma tema från exempelvis Skandia, Riksbyggen, HSB, Veidekke, med flera, konstaterar SBAB att blancolånen ökat kraftigt vilket helt i onödan innebär ökade boendebetalningar. Andelen föräldrar som står som medlånetagare har också ökat. Förutom att ungdomar hänvisas till dyrare alternativ leder amorteringskraven till att rörligheten på arbetsmarknaden försämras, att efterfrågan dämpas vilket påverkar nyproduktionen och vidare att rådande klassklyftor på bostadsmarknaden förstärks, helt enkelt därför att långt ifrån alla unga har tillgång till en mamma-pappabank med möjlighet att kasta en frälsarkrans.

För ovanlighetens skull valde Finansinspektionen genom dess chefsekonom Fredrik Braconier att ställa upp i debatt i P1 morgon den 12/5. Föga förvånande visade sig Braconier ha samma konstnärliga förhållande till fakta som FI:s generaldirektör Erik Thedéen. (Se ledare på Bostadspolitik.se den 23/4.) Några exempel:

Braconier upprepade det helt felaktiga påstående som Erik Thedéen torgfört i flera sammanhang under våren, att det är stigande priser, inte kreditrestriktioner som orsakar ungdomars problem. Detta har Lars E O Svensson med noggranna beräkningar vederlagt i flera artiklar, senast på Economistas den 13/4. Men bortom den malören drog Braconier till med att bostadspriserna ”ökar med 15 procent i årstakt”. Ja, det är korrekt om man tittar på 2020 som uppenbarligen var ett mycket exceptionellt år. Faktum är att från 2017–2020 har priserna i stort sett ökat i samma takt som hushållens inkomster och före dess kan prisutvecklingen närmast helt och hållet kopplas till fallande räntor, vilket medfört att hushållens löpande boendeutgifter, trots stigande priser, idag ligger på rekordlåga nivå.

Faktum är att skuldkvoten de senaste 10 åren ökat i samma takt som den gjort sedan 1950-talet.

FI:s chefsekonom hävdade också att skuldökningen (lån/inkomster) är för snabb men även detta påstående är märkligt. Faktum är att skuldkvoten de senaste 10 åren ökat i samma takt som den gjort sedan 1950-talet. I förhållande till andelen bostadsägande hushåll i Sverige finns ingenting som tyder på att svenska hushåll på aggregerad nivå är överskuldsatta.

Det verkligt allvarliga dribblandet med fakta rör dock det närmast mantramässiga upprepandet av ”det danska exemplet”, där Braconier åter hävdar att en lössläppt kreditgivning kan leda till en svår baksmälla när hushållen drar ned på sin konsumtion i samband med en kris. Som Veidekke visade i sin rapport ”Missförstånd, överdrifter och rena felaktigheter” från 2019 är det inte bara så att FI citerar felaktigt. De internationella studier FI hänvisar till hävdar faktiskt raka motsatsen till det som FI påstår, att det helt saknas samband mellan höga lån och fallande konsumtion vid en kris.

Danskarna använde sina bostäder som bankomat (överkonsumerade med lån) och det var denna konsumtion som försvann i samband med krisen. Så agerar inte svenska hushåll och vidare är svenskarnas sparande klart högre än danskarnas vilket innebär att hushållen har en stötdämpare.

Finansinspektionen har till uppgift att dels sörja för ”fungerande finansiella marknader”, dels bevaka att kreditgivningen bedrivs på ett sådant sätt att den finansiella stabiliteten inte hotas. Det är uppenbart att dess ledning inte har förmåga, kompetens eller ens intellektuell hederlighet att hantera detta uppdrag.