Pontus Ekerljung: Ge bostadsministern ett kontor på Rosenbad

LEDARE | Med en vecka kvar till valdagen spekuleras det i bygg- och bostadssektorn om vem som blir nästa bostadsminister.
Men när bostadspolitiken är utspridd över minst ett halvdussin departement är sannolikt "hur?" och "var?" viktigare frågor än "vem?".
Det som krävs är stark samordning och ett tydligt mandat – det talar för att ge bostadsministern ett kontor i Statsrådsberedningen, granne med statsministern.

Fram till 1991 hade Sverige ett eget bostadsdepartement. 35 år senare ser verkligheten direkt omvänd ut. Bostadspolitiken finns i dag på så många departement att det blivit svårt att avgöra vem som egentligen ansvarar för den.

Hyreslagstiftningen, den kanske mest omdebatterade bostadspolitiska frågan under de senaste decennierna, är inte bostadsministerns fråga utan ägs av justitieministern. Samtidigt är det finansministern som avgör förutsättningarna för investeringar och beskattning på bostadsmarknaden. Finansmarknadsministern ansvarar för bolåneregler och kreditrestriktioner. Infrastrukturministern avgör vilka orter som kan växa genom bättre förbindelser. Energiministern påverkar fastigheternas kostnader och möjligheter att klara klimatomställningen. Miljöministern ansvarar för regelverk och tillståndsprocesser när det gäller avvägningar mellan bostadsförsörjning, naturvärden och en hållbar samhällsutveckling. Kulturministern ansvarar för arkitekturfrågorna, socialministern för arbetet mot hemlöshet och socialförsäkringsministern för bostadsbidrag och bostadstillägg.

Därmed blir den naturliga frågan: Vad återstår egentligen för bostadsministern?

Slutligen bär även närings- och utbildningsdepartementet ett betydande bostadspolitiskt ansvar. Förutsättningarna för företagsetableringar är avgörande för efterfrågan på bostäder. Studentbostaden är, som Erik Wijkmark nyligen skrev i en krönika här på Bostadspolitik.se, en del av utbildningsinfrastrukturen. Så även dessa ministerportföljer har direkt inflytande över bostadsmarknaden på väldigt många orter och är på så vis med och formar regeringens bostadspolitik.

Därmed blir den naturliga frågan: Vad återstår egentligen för bostadsministern?

Det är lätt att raljera över bostadsministrar som spenderar hela mandatperioder åt att prata om olika regelförändringar som om de är det Alexanderhugg som kommer att förändra förutsättningarna för bostadsmarknaden i grunden. Men när så stor del av bostadspolitiken har haft sitt hem i andra ministerportföljer är det inte särskilt konstigt att bostadsministern till slut ägnar sig åt de verktyg som faktiskt står till buds.

Därför är den viktigaste frågan för bostadspolitikens möjligheter efter nästa regeringsbildning inte vem som blir bostadsminister. Det är om den personen får mandat att samla regeringens bostadspolitik

Svenska regeringar har under flera decennier experimenterat med den organisatoriska placeringen av bostadspolitiken. En variant på det gamla Bostadsdepartementet dök upp på 00-talet då Samhällsbyggnadsdepartementet samlade bostäder, energi och miljö under samma tak. Därefter har bostadsfrågorna flyttat vidare mellan olika departementsstrukturer i olika regeringar.

De senaste fyra åren har ansvarig minister Andreas Carlson även varit infrastrukturminister och departementschef över landsbygdsministern. Det borde ha kunnat skapa en rad synergier, men kanske är det helt enkelt så att bostadsministerns möjligheter att lyckas inte hänger på om denne sitter på ett departement med ansvar för en, två eller tre pusselbitar, när pusslet är så väldigt mycket större än så.

Rollen som bostadsminister har mer och mer blivit en roll som samordningsminister snarare än en sektorsminister. Trots det har ingen regeringen hittills behandlat uppdraget som ett samordningsuppdrag.

När regeringar har betraktat tvärsektoriella frågor som strategiskt avgörande har samordningsansvaret ofta placerats nära statsministern och Statsrådsberedningen. Det finns en logik i det. Frågor som spänner över flera departement behöver någon som kan se bortom departementsgränserna.

Därför är den viktigaste frågan för bostadspolitikens möjligheter efter nästa regeringsbildning inte vem som blir bostadsminister. Det är om den personen får mandat att samla regeringens bostadspolitik.

Gör man det, finns det skäl att fråga sig om dess naturliga hemvist snarare är i Statsrådsberedningen på Rosenbad, granne med statsministerns kansli, istället för djupt inne på ett sakfrågedepartement

Precis som bostadspolitiken är avgörande för kompetensförsörjning, tillväxt, social sammanhållning, klimatomställning och möjligheten för unga att etablera sig i vuxenlivet, finns det frågor på i stort sett varje departement som är med och skapar villkoren för bostadspolitiken. Därför krävs att nästa regering inser att bostadspolitik bedrivs långt utanför bostadsministerns eget skrivbord. Gör man det, finns det skäl att fråga sig om dess naturliga hemvist snarare är i Statsrådsberedningen på Rosenbad, granne med statsministerns kansli, istället för djupt inne på ett sakfrågedepartement.

Pontus Ekerljung
Redaktionsmedlem, Bostadspolitik.se
Hållbarhets- och kommunikationschef, K2A Fastigheter, en av Bostadspolitik.se:s ägare