HGF: "Staten betalar ut 100 miljarder i stöd som inte utretts" – få mothugg av Weiss

Hyresgästföreningen menar i en granskning som publicerades i juli att staten betalar ut cirka 146 miljarder kronor om året i olika bostadspolitiska stöd – och de menar större delen av stöden har inte utvärderats. HGF pekar också på att det ägda boendet får det mesta av stöden, men får mothugg på sitt sätt att räkna av Bostadspolitik.se Lennart Weiss.

Staten och kommunerna satsar varje år minst 146 miljarder kronor på stöd, subventioner och skatteavvikelser kopplade till bostäder. Men en stor del av stöden har aldrig utvärderats, enligt rapporten – som du kan läsa här – från Hyresgästföreningen.

Granskningen omfattar 31 olika stöd, från ränteavdrag och rotavdrag till bostadsbidrag och investeringsstöd. Enligt Hyresgästföreningen har 17 av stöden, motsvarande omkring 104 miljarder kronor per år, aldrig utvärderats av någon myndighet. För stöd värda 88 miljarder kronor saknas dessutom tydliga syftesbeskrivningar.
– Det handlar inte om att staten satsar pengar på bostadspolitiken. Det är bra och nödvändigt. Problemet är att ingen vet om pengarna används på ett sätt som faktiskt löser bostadskrisen. När skattebetalarnas miljarder används måste staten också veta vilken effekt de har, säger Ragnar Bengtsson utredare på Hyresgästföreningen.

Ojämnt fördelade mellan upplåtelseformerna
Hyresgästföreningens genomgång visar också att stöden enligt föreningens sätt att räkna är ojämnt fördelade mellan upplåtelseformerna. Av de totalt 146 miljarderna går omkring 115 miljarder kronor till det ägda boendet och 23 miljarder till hyresrätter.

Endast omkring 26 miljarder kronor fördelas efter någon form av behovsprövning, exempelvis genom bostadsbidrag. Stora stöd som rotavdraget betalas däremot ut utan hänsyn till hushållens ekonomiska situation.
– Sverige befinner sig mitt i en bostadskris. Unga kan inte flytta hemifrån, barnfamiljer trängs och många hyresgäster har svårt att få ekonomin att gå ihop. Då måste vi säkerställa att de miljardbelopp som satsas på bostadspolitiken faktiskt gör största möjlig nytta, säger Ragnar Bengtsson utredare.

I en debattartikel i Svenska Dagbladet i mitten av juli utvecklar Ragnar Bengtsson kritiken och efterlyser tydligare syften och regelbundna utvärderingar av stöden. Han framhåller att problemet inte är att staten lägger pengar på bostadspolitiken, utan att effekterna inte följs upp.
”När staten använder skattebetalarnas pengar måste det finnas ett tydligt syfte, en uppföljning och en vilja att förändra det som inte fungerar. Annars riskerar ineffektiva stöd att leva vidare, samtidigt som pengarna behövs på annat håll", skriver han.

Bengtsson återkommer också till vad han beskriver som en rejäl snedfördelning av skattemedel mellan ägt och hyrt boende. Han konstaterar att omkring tre miljoner människor bor i hyresrätt, varav många enligt honom har små ekonomiska marginaler, samtidigt som merparten av de kartlagda stöden går till ägda bostäder.
”Varje krona som går till villaägare eller bostadsrättsinnehavare är givetvis inte fel. Men det väcker frågor om prioriteringarna. Är det rimligt att framför allt välmående villaägare får de största subventionerna, samtidigt som många hyresgäster kämpar med höga hyror, små ekonomiska marginaler och en bostadsmarknad där det är svårt att hitta ett hem?”

Han pekar även på att bara 26 miljarder kronor ges efter någon form av behovsprövning. Enligt Bengtsson innebär det att merparten av stöden fördelas utan hänsyn till hushållens ekonomiska situation och att stöden i större utsträckning borde riktas dit behoven är störst.

"Ger en ofullständig bild"

Bostadspolitik.se:s chefredaktör Lennart Weiss invänder i en replik på SvD att Hyresgästföreningens sätt att redovisa stöden ger en ofullständig bild. Han menar att påståendet om en kraftig snedfördelning mellan ägt och hyrt boende bygger på en kalkyl där statens kostnader tas med, men inte de intäkter som är kopplade till det ägda boendet.
”För att beräkningarna ska bli korrekta är en första förutsättning att man redovisar såväl kostnader som intäkter", menar Weiss.

Han hänvisar till studier som visar att staten får tillbaka mellan 60 och 100 procent av rotavdragets kostnad genom ökade skatteintäkter. Han pekar också på statliga intäkter från reavinstskatt, fastighetsavgift och stämpelskatt. När dessa tas med blir jämförelsen mellan upplåtelseformerna enligt honom en annan än den Hyresgästföreningen presenterar.

Weiss ifrågasätter också om centrala delar av kapitalbeskattningen bör definieras som bostadspolitiska stöd enbart för att de innebär kostnader för staten och har privatbostäder som mottagare. Han anser dessutom att en finansiell jämförelse mellan hyrt och ägt boende måste ta hänsyn till hushållens kostnader för eget kapital. Den som hyr behöver enligt Weiss varken spara ihop till en kontantinsats eller binda kapital i sin bostad. Den som köper ett småhus eller en bostadsrätt måste däremot avstå från konsumtion, ta en ekonomisk risk och gå miste om den avkastning som kapitalet hade kunnat ge i en annan placering.
”Detta betyder inte att alla skatteregler är optimala eller att hyresrätten saknar problem. Det är rimligt att pröva stödens effektivitet, att diskutera skattesatser samt hyresrättens villkor. Men diskussionen måste börja med en fullständig kalkyl som även beaktar statens intäkter.”

Weiss slutsats är att Hyresgästföreningens jämförelse mellan ägt och hyrt boende inte blir rättvisande när vare sig statens intäkter eller hushållens kostnader och kapitalbindning i det ägda boendet finns med i beräkningen.