Emma Persson: Lägenhet är bekvämare på ålderns höst
Den äldre generationen måste våga ta steget och lämna sina stora villor. Boende i lägenhet behöver inte vara dyrare och kan samtidigt vara betydligt mycket bekvämare på ålderns höst. Det skriver Emma Persson, privatekonom på Länsförsäkringar.
Göran står vid köksfönstret i sin och hustrun Ruts stora tegelvilla strax utanför storstaden och tittar ut mot trädgården. Det är så mörkt utanför fönstret att han ser sitt fårade och åldrade ansikte speglas i glaset. Ibland hajar han till när han ser sin spegelbild. Han kan inte förlika sig med att han verkligen blivit så gammal som spegeln envist vill göra gällande.
Runt huset viner höstvindarna och sliter med sig de sista, ilsket orangea höstlöven ned från de knotiga grenarna. Göran tar en klunk kokkaffe och suckar för sig själv när han ser grenarna rista på lönnen där utanför. Han borde verkligen skära av en gren som nu är farligt nära att peta ner några av tegelpannorna på garaget. Men hur i allsin dar ska han våga ge sig upp på stegen? Han får ibland svindel bara han reser sig för hastigt upp ur läsfåtöljen.
Göran vänder sig mot hustrun som sitter och stickar i soffan.
– Borde vi kanske sälja huset och flytta till något mer lättskött boende? säger han hoppfullt, nästan bedjande och anstränger sig för att låta lagom positiv.
Rut tittar förvånat upp på honom över glasögonkanten. Hon ler hastigt, nästan överseende och lägger huvudet lätt på sned.
– Var inte fånig, du vet att vi inte har råd med det. Vi skulle behöva skatta bort så mycket att vi inte skulle ha råd att köpa något nytt, säger Rut och fortsätter sticka.
Göran följer hennes ihärdiga handarbete med blicken. En avig, en rät, en avig, en rät. Han vet att Rut snarare är rädd att förlora sitt hobbyrum om de flyttar till mindre. I ett av barnens gamla sovrum är det knökfullt från golv till tak med garnnystan, stickbeskrivningar och säkert hundratals stickade filtar, vantar och tröjor. Det skulle de förmodligen inte ha plats med i en av de nybyggda lägenheterna längre ner på gatan. Göran suckar, släcker lampan i fönstret och slår ut det sista kaffet i slasken.
I tusentals rymliga villor runtom i landet sitter det många som Göran och Rut. De som vet att de nog borde flytta men som inte anser sig ha råd eller vill ge upp det stora huset och byta ner sig till något mindre. Jag vågar hävda att många av dem aldrig ens har varit och tittat på någon ny lägenhet. Att de slängt reklambladen om seniorboendet för att de inte vågat eller vill acceptera att tiden hunnit ikapp dem. Än mindre har många av dem räknat konkret på saken. De kanske rent av glömt bort att det sedan 2016 finns en ny kvotregel som gör att det går att göra ganska stora uppskov även om man flyttar till mindre. En hel del av de här människorna är dessutom miljonärer, även efter det skatten är betald.
Det finns kanske en lösning för Göran och Rut om de vågar tänka tanken fullt ut och konkretiserar nästa steg i boendekarriären? För någon annanstans i staden, vid ett annat köksfönster men med samma mörker utanför, står det ett barn med näsan mot den kalla rutan och längtar efter att få hoppa i de där mjuka lövhögarna som vinden samlat ihop. Det är bara det att det är fyra våningar ner till marken och just nu finns det inga villor till salu.