Linda Hasselvik: Myten om den billiga hyresrätten
När Lennart är på semester dansar högerspöket på bordet. För ett par veckor sedan skrev Linda Jonsson, analytiker på Veidekke, en artikel på temat "Därför fungerar inte hyressättningssystemet". Denna vecka beskriver hon hur hyressättningssystemet göder idén om att bygga "billiga hyresrätter" och slår hål på myten om dess existens.
Nästa vecka fyller Lennart Weiss 60 år. Med anledning av det har han flytt landet och befinner sig just nu på Cooköarna för tre veckors välförtjänt semester. Det innebär att jag styr bostadspolitik.se på egen hand de kommande veckorna och vad är det man brukar säga? När katten är borta dansar högerspöket på bordet…
För ett par veckor sedan skrev jag en uppskattad text om varför hyressättningssystemet inte fungerar. Något förenklat var slutsatsen att den svenska lösningen där parterna ska förhandla brister för att fastighetsägaren i praktiken bara har två val, att inte höja hyran eller att acceptera Hyresgästföreningens bud.
Hyresgästföreningen är precis som det låter, en förening för hyresgäster. Hyresgästföreningen finansieras av medlemsintäkter samt av den ersättning som föreningen tar ut från alla hyresgäster som de förhandlar hyran åt. Det innebär att vi i Sverige har ett system där Hyresgästföreningen har fått makten över hyressättningen och där hyresgästföreningen endast har ett intresse – sina medlemmars.
Den svenska modellen utesluter en part, nämligen de som vill bo i hyresrätt men inte gör det idag. I kontrast till på en marknad på vilken pris bestäms av utbud och efterfrågan, efterfrågan på hyresrättsmarknaden utgörs av både dem som bor i hyresrätt och dem som vill göra det.
Hyresgästföreningens valkampanj om marknadshyror saknade motstånd. Hyressättningssystemet är dysfunktionellt men det till trots vågar våra politiker inte ta i frågan ens med tång, andelen väljare som bor i hyresrätt är för stor.
Det är inte märkligt att idén om byggandet av ”billiga hyresrätter” har etablerats så starkt. Det är helt i linje med Hyresgästföreningens intresse, det är endast om fler får en lika gynnad ställning som deras medlemmar som föreningens makt kan förbli ohotad. Det är också en utmärkt utväg för konflikträdda politiker.
Problemet är bara att det är en verklighetsfrånvänd idé. Nyproducerade hyresrätter är och kommer alltid att förbli betydligt dyrare än bostäderna i det befintliga beståndet. Regeringen ger nu investeringsstöd till produktion av ”billiga” hyresrätter, men de bostäderna är fortfarande 40 procent dyrare än de billiga bostäderna i det befintliga beståndet.
Så var är då lösningen, ytterligare subventioner? Det är ett argument som såklart faller i god jord både hos hyresgästföreningen och partierna på vänsterkanten. Statliga utgifter är ju aldrig ett problem – det är ju någon annan som betalar!
Vi har redan testat den vägen och det gav katastrofala statsfinansiella konsekvenser vilket tvingade fram en förändring i början av 90-talet. Idag är Sverige dessutom ett litet land i en global ekonomi, lösningen är inte att gödsla pengar över en i grunden dysfunktionell bostadsmarknad.
Den billiga hyresrätten är en myt. Den enda realistiska vägen framåt är att möjliggöra marknadsmässiga hyror och öka de finansiella stöden till dem som har störst behov.
Sverige behöver politiskt mod.