Lennart Weiss: Nobel är värd ett bättre öde än fyra SMR-reaktorer vid Slussen

LEDARE | Det finns många exempel på att Stockholm tyvärr har blivit de missade chansernas stad. Listan riskerar nu att fyllas på med Nobel Center vid Slussen – ett projekt som med hopplösa förutsättningar inte kunnat undgå att bli ett haveri.

Abba, Björn Borg och Volvo är utan tvekan starka, för att inte säga ikoniska varumärken för Sverige. Men i jämförelse med Nobel bleknar de alla. Nobeldagen den 10 december varje år är dagen då Sverige förknippas med vetenskap av yppersta världsklass, av akademisk prestige, flärd och kunglig glans. Av fullt naturliga skäl blir därför varje diskussion om hur Nobelpriset ska manifesteras laddad, alldeles särskilt när det ska ske i en symbolisk byggnad, en fysisk struktur som ska leva i många hundra år.

När bygglovet till det senaste förslaget till Nobel Center vid Slussen i Stockholm lämnades in klockan 10.26 den 16 januari i år dröjde det endast några timmar, till 17.56, innan den första överklagan lämnades in – av en 26-åring boende i Farsta.

– Jag är verkligen inte en person som normalt klagar på sånt här men här har vi Sveriges bästa läge och de vill slänga upp en byggnad som liknar ett kärnkraftverk, säger överklagaren Oden Kåremalm, till tidningen Mitt i.

Processen runt Nobel Center har kantats av otaliga turer där såväl själva platsen som gestaltningen varit föremål för debatt och en dragkamp mellan staden och Nobelstiftelsen

Sedan dess har mer än 7 000 namnunderskrifter lämnats in. Bland intresserade i huvudstaden råder ingen tvekan om att ilskan bubblar och det är svårt att tro att den kommer att lägga sig. Samtidigt präglas de första reaktionerna av en viss uppgivenhet. Processen runt Nobel Center har kantats av otaliga turer där såväl själva platsen som gestaltningen varit föremål för debatt och en dragkamp mellan staden och Nobelstiftelsen.

När Stockholms stad i början av 2000-talet föreslog att Nobelcentret skulle placeras vid inkörsporten till Hagastaden och Karolinska Institutet (den enda vetenskapliga institution som Sverige förfogar över av genuin Nobelpris-klass) menade Nobelstiftelsen att placeringen var ”regional”. Placeringen på Blasieholmen var man inledningsvis heller inte imponerad av. Och ovanpå detta alla turer runt själva gestaltningen.

Alltså rätt plats. Men är det rätt byggnad?

Ser man tillbaka på de olika förslag och visionära skisser som presenterats hittar man förslag med namn som Landing Seagull, Archipelago, The Nobel Snowflake som både till namn och gestaltning matchar Nobels prestige.

Nu har processen landat i ett förslag som föreslås uppföras vid nya Slussen i Stockholm. Det är onekligen en central plats som kan ses på flera kilometers håll om man anländer från havet, vid skärningspunkten mellan Mälaren och Saltsjön, där staden en gång började ta form. Alltså rätt plats. Men är det rätt byggnad? När Torleif Falk, Stockholms stadsarkitekt ska försvara de fyra pappkartongerna med platt tak som grupperats framför Jan Lundings senmodernistiska skapelse ”Katarinahuset” (glashuset) lyfter han fram att husen ska byggas av återvunnet tegel och förses med terrasser som bjuder in till ett levande folkliv. Det är en ansats som sågas tämligen grundligt av Mark Isitt, när jag slår honom en signal.

Mark Isitt är Sveriges kanske mest inflytelserika kommentator inom stadsbyggnad och arkitektur. Han framhåller att Slussenområdet är själva modernismens vagga i Stockholm. Den forna Rotundan, Gondolen, Katarinahissen, den förr så fiffiga trafikkarusellen och ”glashuset” har tillsammans fått platsen att andas ”framtidstro”. Återvunnet tegel och hus med terrasser, som till följd av kringliggande byggnader endast kommer att ha sol högst två månader om året, är helt feltänkt enligt Mark Isitt som menar att projektet är ”ett hopplöst försök att sätta en knorr på en gris”.

Resultatet, enligt Isitt, har blivit att en synnerligen skicklig arkitekt som Sir David Chipperfield ”underpresterar helt hejdlöst i detta fall”

Såväl Mark Isitt som andra jag talat med inom Stockholms stad framhåller att förutsättningarna varit hårt styrda, för att inte säga hopplöst dåliga. Detaljplanen fastställdes redan 2013 och utformades för en kontorsetablering. Tomten är trång vilket gjort att Nobelcentret praktiskt taget får tryckas ned med skohorn. Resultatet, enligt Mark Isitt, har blivit att en synnerligen skicklig arkitekt som Sir David Chipperfield ”underpresterar helt hejdlöst i detta fall”. Men inte heller Chipperfield förefaller särskilt nöjd. Mark Isitt berättar att Chipperfield, en smula uppgivet, kommenterat saken med att ”Stockholm är på väg att bli staden där arkitekturens elefanter kommer för att dö”.

Det är onekligen så man känner det som stockholmare. Blickar man tillbaka två tre årtionden kan man konstatera att Stockholm blivit något av de missade chansernas stad. När den gamla postterminalen revs 2008 för att ge plats åt ett kongresscenter med hotell fanns en chans att göra ett spännande avtryck mitt i stan. Resultatet blev ett ointressant stålskelett där den tänkta belysningslösningen inte fungerar och ett hotellkomplex som till gestaltning mest liknar en Stasi-central i det forna DDR.

Stora arkitektoniska tankar slutar allt som oftast i en mellanmjölkskompromiss, utan själ eller gestaltningsmässig höjd

Samma sak när Hotel Continental revs 2016 och ersattes med en ny byggnad mittemot Stockholms Central. Resultatet blev tre pappkartonger som man knuffat till en aning för att det ska hända något i stadsbilden. Men mer än mediokert blev det inte. Och det är på det sättet det oftast slutar i Stockholm. Stora arkitektoniska tankar slutar allt som oftast i en mellanmjölkskompromiss, utan själ eller gestaltningsmässig höjd. Över tid påverkar detta givetvis Stockholms position som attraktiv stad i världen.

Lätt uppgiven talar jag med den utmärkte Henrik Nerlund på stadens respekterade Skönhetsråd. De har ännu inte uttalat sig om Nobel Center varför vi av respekt för processen utelämnar detaljerna i vårt samtal. Stockholm är en stad som historiskt härbärgerat giganter som Ragnar Östberg (Stadshuset), Gunnar Asplund (Stockholms stadsbibliotek), Sven Wallander (Röda Bergen och kv. Metern), Sigurd Lewerentz (Skogskyrkogården), Ivar Tengbom (Konserthuset), Sven Markelius (Hötorgshusen), Peter Celsing (Kulturhuset), Bengt Lindroos (Kaknästornet) med flera. Visst, vi har Gert Wingårdh och kanske ett par till men var finns dagens Boberg och Asplund och varför tillåts de inte lämna några avtryck? Nerlund skrattar till och säger att det är en annan tid och att vi ”idag har en helt annan process”. Onekligen men tyvärr förefaller inte resultatet bli till det bättre.

Hur en bättre process skulle kunna formas är värt en fortsatt debatt. Men först måste planerna på de fyra SMR-reaktorerna (Small Modular Reactors) vid Slussen stoppas. Nobelpriset men också David Chipperfield är värd ett bättre öde.

Lennart Weiss
Chefredaktör, Bostadspolitik.se