Stefan Attefall: Nu krävs ledarskap!

LEDARE | Mitt huvudbudskap när det gäller arbetslivskriminaliteten är att problemen är större än vad de flesta tror, och att alla både kan och måste göra mer. Ingen får slå sig till ro. Så är det också inom bostadspolitiken, skriver Stefan Attefall, strategisk rådgivare.

Under två år har jag lett Byggmarknadskommissionen som haft till uppgift att beskriva och kartlägga arbetslivskriminaliteten i byggbranschen samt föreslå åtgärder för att motverka dessa företeelser. Vi hade vårt stora avslutningsseminarium tisdagen den 25 januari. Våra åtgärder fokuserar på fem områden; Upptäcka och motverka arbetslivskriminalitet, utländsk arbetskraft, offentlig upphandling, branschens egen kontroll samt byggtjänster i hushållen.

Mediebevakningen fokuserade i hög grad på den mest publika delen som handlar om hushållens ROT-avdrag och de skärpta krav vi föreslår där, även om detta inte är kommissionens huvudfokus. Men sådan är medielogiken.

Det som slagit mig under vårt arbete i kommissionen är arbetslivskriminalitetens likhet med bostadspolitiken. Två områden som alla klagar över att det händer för lite i och som man tycker politiken inte gör tillräckligt inom.

Vad är då likheterna? Jo, frågorna spänner över många samhälls- och politikområden. Många myndigheter och många aktörer är både en del av problemet och lösningen.

Regering och riksdag måste stifta erforderliga lagar och ge myndigheter resurser och styrning så att frågorna prioriteras.

När det gäller arbetslivskriminaliteten har mitt huvudbudskap varit att problemen är större än vad de flesta tror, och att alla både kan och måste göra mer. Ingen får slå sig till ro. Så är det också inom bostadspolitiken. Ska vi exempelvis pressa byggkostnaderna måste byggbranschen arbeta smartare, byggmaterialindustrin och importörerna få mer konkurrens, nationella regelverk måste underlätta enklare och snabbare byggprocesser, kommunernas långa och detaljerade planprocesser måste förändras och de makroekonomiska förutsättningarna för att hålla en jämn och hög byggtakt måste vara goda.

När det gäller arbetslivskriminaliteten måste, som kommissionen föreslår, alla aktörer ta sitt ansvar: Regering och riksdag måste stifta erforderliga lagar och ge myndigheter resurser och styrning så att frågorna prioriteras. Myndigheter måste ta sitt kontrollansvar på allvar och samverka mellan varandra för att beivra överträdelser. Arbetsgivare och fackliga organisationer måste ta utvecklingen på största allvar och höja sina ambitioner och förbättra sina arbetssätt för att stävja, beivra och kontrollera fuskande företag. De upphandlande aktörer måste ställa tydligare krav och följa upp dem. Hushållen måste ta ett större ansvar i sina beställningar och hantverkarna ta på sig lite ökad kontroll för att motverka arbetslivskriminaliteten.

Politiken har i båda dessa exempel en nyckelroll. Att utöva det övergripande nationella ledarskapet för att se till att alla drar åt samma håll, rätta till lagar och prioritera. Frågorna måste ligga på högsta politiska nivå så att alla statsråd ser sin roll i sammanhanget. Blir exempelvis arbetslivskriminaliteten bara en fråga för det nya statsrådet Johan Danielsson kommer han, hur väl han än vill, snart köra fast i regeringsmaskineriet.