Ny rapport: Samhällskontraktet brister – strategiskt skifte krävs

En ny rapport från Bofrämjandet visar att Sverige står inför ett växande strukturellt problem: bostadsmarknaden klarar inte längre att bära upp de grundläggande löften som samhällskontraktet vilar på.

När Bofrämjandet presenterade sin nya rapport Det brustna samhällskontraktet – nyproduktionens roll för ökad livskvalitet stod ett budskap ut: Sverige har inte längre en bostadsmarknad som fungerar för medborgarna, och staten måste ta större ansvar.
– Det är ju lite av en tradition att vi släpper en rapport vid den här tiden på året, och nu handlar det alltså om det brustna samhällskontraktet och nyproduktionens roll för ökad livskvalitet, sa Bofrämjandets ordförande Nancy Mattsson när hon öppnade presentationen.

Hon betonade också organisationens gemensamma mål:
– I Bofrämjandet samlas vi under en gemensam vision. Oavsett om man företräder det byggande bolaget, arkitekten, vitvaruföretaget eller vad det må vara, så samlas vi under visionen att det i Sverige ska finnas en bostadsmarknad där det är möjligt att förverkliga sina bostadsdrömmar.

Rapporten är framtagen tillsammans med Ted Lindqvist, vd på Evidens, och Anna Persson, vd på Juni Strategi.

Ett samhällskontrakt i upplösning
I rapporten konstateras att Sverige står inför ett grundläggande strukturellt problem: bostadsmarknaden klarar inte längre att bära upp löftet om ett självständigt liv, rörlighet och möjligheten att bilda familj. Det är ett tydligt tecken på att “samhällskontraktet håller på att brista”, menar Bofrämjandet.

Anna Persson beskrev hur arbetet med rapporten utgick från två perspektiv:
– Dels hur medborgaren och vardagen påverkas av situationen, dels det större samhällsperspektivet.

Hon förklarade samhällskontraktets kärna.
– Samhällskontraktet så som vi beskriver det handlar om den oskrivna överenskommelsen som vi har mellan oss människor, men också med staten. Det bygger på att vi har både rättigheter och skyldigheter som invånare, liksom staten också har det gentemot oss.

När rapporten granskar hur detta fungerar i praktiken för unga vuxna är bilden tydlig.
– Vi menar att en del av samhällskontraktet innebär att man ska kunna flytta fritt… Men kan man i dag flytta hemifrån när man är 20, 25 eller 30 år? Kan man välja studieort fritt? Och när man studerat, kan man då flytta dit jobben finns?

Svaret från rapportförfattarna är obevekligt:
–Vårt svar på alla dessa frågor är ju ”Nej, det är nog inte riktigt så i dagens samhälle”.

Byggras riskerar att kosta 100 miljarder årligen
Rapporten visar att bostadsbyggandet fallit till historiskt låga nivåer. Sverige riskerar att förlora “över 100 miljarder kronor per år i utebliven produktion” om dagens trend fortsätter.

Den snabba nedgången sammanfaller med ett globalt skifte där högre räntor, svagare produktivitet och ökad geopolitisk osäkerhet försämrar förutsättningarna ytterligare.

Rapporten pekar ut en tudelad geografi:

·      I starka och attraktiva områden finns betalningsvilja, men byggandet stoppas av överklaganden, markbrist och politiska hinder.

·      I svaga områden finns mark men för låg köpkraft, vilket gör nyproduktion olönsam.

Anna Persson betonade nyproduktionens avgörande roll:
– Nyproduktionen är en förutsättning för Sveriges attraktionskraft. Vidare är det så att nyproduktionen skapar förutsättningar för alla livsfaser, inte bara de unga vuxna, men konsekvenserna blir ju extra tydliga för unga vuxna med den struktur som vi ser idag. Där vi har en ökad polarisering och utmaning med geografiska områden.

Hon konstaterade också att byggprocesserna inte längre fungerar:
– Vi har haft en ineffektiv bostadsutvecklingsprocess, och alla har kunnat tjäna på det. Det har funnits möjlighet att utveckla bostäder även om det processen varit ineffektiv, men vi kommer inte att komma tillbaka till den verkligheten.

Staten måste ta en mer strategisk roll
Rapportens kanske mest långtgående slutsats är att marknaden inte längre förmår att leverera den nyproduktion som samhällskontraktet kräver.
– Vi ser inte att marknaden kommer klara av att uppfylla samhällskontraktet, och konsekvenserna av det blir ju då att staten behöver ta ett mer strategiskt ansvar. Det vill säga ett ansvar för att utforma nya regelverk, att utforma rätt incitament och även bidra med investeringar för att lyckas med den här omställningen.

Men hon var noga med att slå fast att statens ökade ansvar inte innebär att andra aktörer kan luta sig tillbaka:
– Då kanske många tänker: ”Vad skönt, staten löser det där”, men riktigt så kommer det inte vara. Det kommer så klart att få stora effekter både på kommuner och andra aktörer.

Läs hela rapporten här.

 

Faktaruta: Frågeställningar från rapporten
Rapporten avslutas med att ett antal frågeställningar lyfts, både till den statliga och kommunala politiska nivån.

1. Planmonopolets roll:
   Ska kommuner och lokala opinioner fortsatt ha lika stor makt över byggandet, eller behövs mer statlig/regional styrning?
2. Tillgängliggöra mer mark i attraktiva lägen:
   Kan dagens bevarande- och överklaganderegler bestå, eller krävs förändringar?
3. Infrastrukturens roll:
   Hur kan ny infrastruktur öppna upp mark, öka attraktivitet och snabbare möjliggöras – och hur ska den finansieras?
4. Korta planprocesserna:
   Hur kan ledtider, osäkerhet och kostnadsdrivande fördröjningar minskas?
5. Exploateringskostnader:
   Hur ska kostnader för gator, VA och allmän plats fördelas mellan projekt och skattebetalare?
6. Finansiering i socioekonomiskt svaga områden:
   Kan startlån, särskilda kreditvillkor eller anpassade exploateringsersättningar införas?
7. Stöd till hushåll med låga inkomster:
   Hur kan transfereringssystemen stärka bostadsefterfrågan utan att försämra arbetsincitament?
8. Hyressättning:
   Hur kan reglerna för nyproduktionshyror utvecklas för att bättre spegla preferenser och betalningsvilja?