Annika Miscevic: Politikerna ansvarar för den samlade bostadspolitiken
LEDARE | Den bostadspolitiska debatten stöter ofta på den pedagogiska utmaningen att skilja på begreppen behov och efterfrågan på ett sådant sätt som väljarna förstår. Samtidigt är de viktiga begrepp som lägger grunden till en samlad bostadspolitik, skriver Annika Miscevic, public affairs manger, Veidekke Sverige.
I den allmänna bostadspolitiska debatten talas det ofta om behov och efterfrågan som samma sak. Bland etablerade debattörer görs dock en stor skillnad mellan begreppen. Valet av begrepp används inte sällan för att belysa just den poäng man själv avser att lyfta fram. Det är helt naturligt, men leder ofta till förvirring hos människor som vart fjärde år ska fatta beslut om vilken väg Sverige ska ta. Dessvärre tycks de politiska partierna ha samma problem, vilket också lämnat oss utan en samlad bostadspolitik under väldigt lång tid.
Vad är ett bostadsbehov? Är det paret som bor i en hyrestvåa, men önskar ytterligare ett sovrum för att föräldrar, syskon och vänner från andra orter ska kunna komma på besök? Eller är det den tjugoåriga studenten som bor på soffan hemma hos en kompis? Rent krasst har båda exemplen ett behov och bör således ses som just det. Då finns det en rad organisationer, företag och debattörer som gärna använder begreppet behov när de exempelvis pratar om flyttkedjor, ökat byggandet av hyresrätter eller studentbostäder, ombildningar och social housing. De politiska partierna gör detsamma, men undviker nästan alltid att beröra förmågan att efterfråga.
Efterfrågan styrs inte bara av behov, utan även av en rad andra parametrar som exempelvis ekonomi och preferenser.
Men om det finns ett behov, torde det väl finnas en efterfrågan? Varför kan inte paret byta sin tvåa till en trea och studenten ansöka om en studentbostad? Om det ändå vore så väl - behov och förmåga att efterfråga är inte samma sak. Paret kan sakna kötid som behövs för ett byte eller kapital att köpa en bostadsrätt. Studenten erbjuds bara rum i studentkorridor och hen vill helst bo i egen bostad. Efterfrågan styrs således inte bara av behov, utan även av en rad andra parametrar som exempelvis ekonomi och preferenser. Då finns det en rad organisationer, företag och debattörer som gärna använder begreppet efterfrågan när de exempelvis pratar om statliga byggbolag, avskaffade amorteringskrav och investeringsstöd till billigare hyresrätter. Politikerna? De låtsas som om det regnar.
Dessvärre kompliceras begreppen ännu mer när man lägger in att vilja och att få. I veckan skrev Stellan Lundström debattartikeln Tankar om hyra för bostäder, där han uttryckte en besvikelse över direktiven i utredningen om införandet av fri hyressättning i nyproduktion. Han hade hellre sett en utredning som tog sin utgångspunkt i vad människor vill ha, istället för att fokusera på vad de kan få. Fredrik Kopsch replikerade i Feltänkt om bostadshyrorna och undrade vad nyttan med den informationen skulle vara, annat än att det ger en indikation om hushållens önskade boende i en fantasivärld med obegränsade resurser.
Oavsett om jag lyfter fram väldigt små stycken i två mer innehållsrika debattinlägg och oavsett vem som har rätt, så anser jag att texterna synliggör den pedagogiska utmaningen och komplexiteten mellan begreppen behov och efterfrågan, samt att vilja och att få.
De politiska partierna och dess organisationer är troligtvis sämst i klassen när det gäller att behandla den här samlade bilden av den bostadspolitiska debatten, medan akademin just nu står för de mest intressanta inläggen.
Sverige behöver en samlad bostadspolitik, där man tar hänsyn till behov (socialpolitik), efterfrågan (finans- och skattepolitik) och inte minst möjlighet (arbetsmarknadspolitik, infrastrukturpolitik). Det ansvaret ligger hos politiken.