Lina Brantemark: Regeringen borde snegla på den norska husbanksmodellen

LEDARE | Bostadsministern pratar ofta och gärna om behovet av att öka småhusbyggandet.
Men än så länge ser vi få politiska åtgärder som skulle kunna göra skillnad för människors möjlighet att efterfråga den typen av bostäder.
Regeringen borde snegla på den norska husbanksmodellen.

När den nya regeringen tillträdde stod det snabbt klart att ökat småhusbyggande låg högt upp på listan över bostadspolitiska prioriteringar. Bostadsminister Andreas Carlson har sedan dess gång på gång hänvisat till argumentet att sju av tio svenskar vill bo i ett eget ägt hus. Mot den bakgrunden meddelade regeringen strax innan jul att kommuner ska kunna ansöka om 15 000 kronor för varje nytt småhus som en detaljplan möjliggör. För det avsätter regeringen totalt 60 miljoner – en i sammanhanget liten summa som få i branschen jublade över. Snart två år in i mandatperioden väntar vi fortfarande på ordentliga åtgärder som skulle kunna göra skillnad för människors möjligheter att efterfråga ett småhus.

Att drömma om ett eget hus är en sak, men det är betydligt svårare att möta bankernas stränga kreditkrav och ta steget från ett mindre boende till ett småhus

I tidigare ledare har jag framhållit behovet av att öka flexibiliteten och fördela risken mellan olika aktörer såsom kommuner, staten och banker för att stimulera nyproduktionen av bostäder. Även Hans Lindblad, ordförande för Produktivitetskommissionen, understryker att byråkratin utgör ett hinder för bostadsbyggandet. Jag bedömer att den särskilt gör så när det kommer till utvecklingen av småhus. Kommissionen betonar dessutom behovet av att regeringen och riksdagen prioriterar samhällsnyttan av att tillgodose bostadsbehoven mer än de gör idag. Jag kan bara hålla med om den synen!

Branschen har länge efterfrågat åtgärder för att skapa stabila förutsättningar för bostadsbyggandet över konjunkturcyklerna. Att drömma om ett eget hus är en sak, men det är betydligt svårare att möta bankernas stränga kreditkrav och ta steget från ett mindre boende till ett småhus. Rörligheten på bostadsmarknaden är idag hindrad av flera faktorer, inklusive flyttskatter såsom lagfartsavgifter och stämpelskatter. Dessa, i kombination med bankernas strikta villkor, förhindrar många från att förverkliga sina bostadsdrömmar, oavsett om det gäller att köpa ett småhus eller en större lägenhet.

Uppdraget är tydligt: Öka tillgången på bostäder för personer som har svårt att få en plats på bostadsmarknaden

Nu när inflationen gått ned och räntesänkningarna väntas komma borde regeringen på allvar se till att röja hindren för att fler ska kunna flytta till ett småhus. En bra början vore att snegla på den norska Husbanken, som fokuserar på att hjälpa ekonomiskt svaga hushåll. Husbanken samarbetar med kommunerna för att erbjuda förmånliga lån och bidrag. Uppdraget är tydligt: Öka tillgången på bostäder för personer som har svårt att få en plats på bostadsmarknaden. Detta kan till exempel ske genom startlån. I Sverige skulle det kunna innebära att främja rörligheten mellan olika typer av boende, som mellan bostadsrätt och äganderätt. Det finns olika lösningar, men poängen är att det finns en bank som stödjer hushåll som har svårt att köpa en bostad eftersom de inte har tillräckligt med eget kapital som insats. Något privata banker vanligtvis kräver.

Så länge regeringen inte ser någon koppling mellan ökat byggande och möjligheten att faktiskt kunna efterfråga bostäder, är jag rädd att vi inte kommer se någon förändring i statistiken över antalet nybyggda småhus.  Det är dags att regeringen sätter frågan i ett bredare perspektiv, det vore synd att neka sju av tio sitt drömboende.

Lina Brantemark
Redaktionsmedlem, Bostadspolitik.se
Affärsutvecklingschef, Obos Kärnhem och Obos Nya Hem