Jan Jörnmark: Riksintressena har format bort arkitekturen
KRÖNIKA | Riksintressenas fokus på struktur, vyer och hushöjder har inte bara förändrat planprocesserna utan också successivt pressat svensk arkitektur mot en försiktig och utslätad form, menar Jan Jörnmark.
De senaste veckorna har Lennart Weiss och jag skrivit flera debattartiklar om riksintressena och planlagstiftningen. En del av problemen som jag valt att undvika är vilka effekter lagstiftningen har på arkitekturen, därför att det sannolikt bara skulle ha lett till en fruktlös debatt om att ”allt ni vill ha är skyskrapor och fyrkantiga kolosser”.
Det finns stor anledning att ställa frågan om hur regelsystemet påverkar arkitekturen
Henryk Katz lyfter däremot frågan i ett svar på våra artiklar, och självklart har han rätt. Det finns stor anledning att ställa frågan om hur regelsystemet påverkar arkitekturen, och genomförandet av den nya PBL-NRL 1988 markerar verkligen ett tydligt brott i svensk arkitektur. Från att ha producerat byggnader och miljöer som väckte internationell beundran har vi rört oss mot en avskalad och utslätad arkitektur som får en svensk att stanna upp i häpen beundran direkt han kommer till Köpenhamn, Oslo eller Tallinn. ”Oj vad spännande och intressant man bygger här! Varför kan vi inte göra samma sak i Sverige?”
Svaret finns sannolikt i den koncentration på struktur snarare än arkitektur som kommit att dominera svensk arkitektur de senaste fyra decennierna.
Bengt O H Johansson skrev en gång om hur det gick till när riksintressena för kulturmiljövården skapades under 1980-talet. Han konstaterade att byggnadsvårdarna blev häpna när alla deras närmare tvåtusen riksintressanta miljöer accepterades, men att den stora mängden sedan skapade nya problem: ”En sak var dock uppenbar: som planeringsinstrument var riksintressena rätt trubbiga. Hur i all världen påvisar man för motstående intressen innebörden av ”påtaglig skada”?
Och vad var själva riksintresset i riksintresseområdena? Hur skilja ut denna aspekt i områden som enligt beskrivningarna vimlade av allehanda värden? Stockholms innerstad [som i sin helhet förklarats riksintressant] blev ett tydligt exempel. Det var uppenbart att staten inte kunde lägga sig i varje planfråga i kommunen. Istället gällde det att definiera vissa karakteristiska egenskaper, t.ex. generella hushöjder, bebyggelsens förhållande till vattenrummen, vissa gatumönster eller modernismens förortsplanering. Det vill säga hur den historiska utvecklingen strukturerat bebyggelsen och landskapet.”[1]
Eftersom riksintressena blev så vidlyftigt skrivna behövde alltså antikvarierna göra en tolkning av vad själva riksintresset i riksintressena var. Och den tolkningen blev sedan bara möjlig att göra utifrån den historiska strukturen, vilken i praktiken innebar en koncentration på hushöjder och olika vyer. Det har sedan dess gjort vyerna över kyrktorn och andra märkesbyggnader till centrala ämnen i olika riksintresseskrivningar.
Paradoxalt nog har det också gjort att riksintressetolkningarna blivit ohistoriska
Paradoxalt nog har det också gjort att riksintressetolkningarna blivit ohistoriska. Ser man till Stockholm var det fram till 1970-talet en av Europas högsta städer, där Kungstornen under ansågs vara kontinentens första skyskrapor. St Erikspalatset och Sportpalatset var andra tidiga skyskrapsliknande byggnader.
Efter andra världskriget följde en lång rad höga hus: Hötorgshusen, Wenner-Gren center, Folksam- och DN-husen, Skatteskrapan med flera. Den utvecklingen bröts på 1980-talet när stadsbyggnadsdebatten i tio års tid koncentrerades till att höja och sänka det som till slut skulle bli den stympade Haglunds pinne på Medborgarplatsen.
Pinnen och Södra Stations utbyggnad markerar sedan ett trendbrott i stadsbyggandet. Under 1990-talet händer sedan två saker: avsubventioneringen av byggsektorn gör att läget blev helt avgörande för var det kan byggas och samtidigt börjar nya PBL och NRL styra byggandet. Tre decennier senare kan vi se resultaten. Hänsynen till ekonomi innebar att byggandet gick emot en avskalad nyfunktionalism, som exakt passade till det nya lagsystemets krav på anpassning till ”bebyggelsens struktur”.
När mer dramatiska koncept prövats har utländska arkitekter fått kallas in, men resultatet har också utan undantag blivit att planprocesserna hejdats och fördröjts. Förnyelsen av innerstaden i Stockholm de senaste tjugo åren är det mest tydliga exemplet på hur detta lett till att en unik möjlighet att förnya stadsbilden gått förlorad, när kraven på arkitekturen reducerats till att det som nybyggts inte fått höjas mer än ytterligare tre våningar.
Resultatet har blivit en inriktning på strukturellt anpassad modernistisk arkitektur i matta färgskalor. Det har skapat en enorm kritik mot ”arkitekter som bara ritar fyrkantiga lådor”. Effekterna av det kunde vi återigen se förra veckan, när Nobelstiftelsen presenterade en på alla sätt strukturellt anpassad byggnad i sitt nya läge vid Slussen. Resultatet blev det självklara: en massiv kritikstorm, där var och en med hjälp av AI kan skapa en egen Stalinkrokan eller genomskinlig konferensbyggnad, helt efter eget tycke och smak. Vilket garanterar att den som vill se intressant arkitektur kommer att få fortsätta att resa till grannländerna i många decennier framöver.
Jan Jörnmark
Docent i ekonomisk historia, författare och debattör
[1] Bengt O H Johansson ”Stolta Riksplaner ersattes med kulturhistoriska beskrivningar” Kulturmiljövård nr 1/2000, citatet på sidan 19.